Det är helt enkelt inte värt det

Kostnaderna för nybyggd kärnkraft är svindlande. Och det är skattebetalarna som får ta notan när regeringen reser sitt monument över valrörelsen 2022.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och  energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) vid en pressträff om kärnkraftspolitik i december 2023.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) vid en pressträff om kärnkraftspolitik i december 2023.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Krönika2024-08-14 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det fanns en tid när Kristdemokraternas partiledare och nuvarande energi- och näringsminister Ebba Busch ofta och gärna påstod att det var fel att diskriminera och särbehandla olika teknikslag.

Med det ville hon ha sagt att hon på den tiden inte var för stödåtgärder för att bygga vindkraft, och i stället ville ta bort de hinder som fanns för att bygga ny kärnkraft.

Det är värt att påminna om att just detta från början var det regeringen beskrev som sin utgångspunkt: en teknikneutral och fördomsfri energipolitik, som söker de effektivaste, billigaste och grönaste lösningarna.

Det finns förstås skäl att anta att det inte var hela sanningen ens då – och att de redan från början hade landat i att det var just kärnkraften som skulle garantera framtidens eltillgång. 

Under en viss tid var det nämligen en lösning på en lång rad problem som inte i första hand handlade om energi – utan om politik.

Att säga ”kärnkraft” var i valrörelsen 2022 politiskt opportunt av väldigt många skäl. Dels drog det en tydlig skiljelinje mellan de båda politiska blocken – men det blev också ett svar på de berättigade frågorna om det blåbruna blocket verkligen hade någon klimatpolitik.

Valrörelsen ägde också rum i upptakten till den energikris som orsakats av den ryska invasionen av Ukraina, och att tala om billig el från nya kärnkraftsreaktorer blev därmed också ett svar på väljarnas akuta ekonomiska oro. 

I korthet: många faktorer sammanföll för att under en väldigt kort tid plötsligt och ganska oväntat göra kärnkraften till ett politiskt attraktivt förslag, som oppositionen kunde använda som murbräcka mot regeringen.

Allt det är som det ska vara – politik handlar om att övertyga, och det gör man genom att foga samman en berättelse om hur förändring ska komma till stånd.

Det olyckliga med det är att den politiker som upplever sig ha blivit vald på en viss berättelse, också kommer att känna sig förpliktigad att till snart sagt vilket pris som helst göra verklighet av den.

För att bevara åtminstone skenet av politisk trovärdighet är regeringen nödd och tvungen att se till att Sverige får ny kärnkraft – och när regeringens utredare under måndagen presenterade sitt förslag om hur det ska gå till började vi få en aning om kostnaderna.

De är svindlande. I lågt satta kalkyler talar man om att låna 300 miljarder kronor, och dessutom om en för skattebetalarna ytterst riskabel och potentiellt ekonomiskt betungande garanti om lägsta elpris för elbolagen.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén hade inte fel när han beskrev förslaget som ett ”slukhål för skattebetalarnas pengar” – och Socialdemokraterna ifrågasatte om regeringen verkligen har mandat att teckna 40-åriga avtal utan att fråga väljarna om det.

Det är en befogad fråga – med denna politik riskerar vi att binda ris vid egen rygg under en hel generation, och dränera statsbudgeten på ett reformutrymme som behövs på så många andra områden.

Det skulle vara ett ytterst dyrt monument över Ebba Busch – och att låta väldigt många betala ett väldigt högt pris för att hon ska bevara sin politiska trovärdighet.

Det är helt enkelt inte värt det. Och på den här punkten måste vi ta ett steg tillbaka, och fråga oss om vi verkligen ska låta de politiska behoven från hösten 2022 bakbinda Sveriges energipolitik i framtiden?

Vore det inte bättre att gå tillbaka till ritbordet här – och på riktigt ställa frågan om hur vi får en energiförsörjning som verkligen är fördomsfri och teknikneutral?