Under århundraden gällde debatten bröd eller kanoner - hur länderna skulle välja mellan att producera mat för massorna eller satsa på förvaret. När mera spenderas på krigsmateriel togs också stora mängder arbetskraft bort frånt jordbruket. De snillrikaste uppfinnarna och ingenjörerna ägnade sig åt att förfina krigsteknik och befästningar i stället för att utveckla jordbruk och hemmanäringar.
Det var klart för alla att en militär förmåga i nivå med potentiella fiender var nödvändig men också att ett starkt försvar krävde ekonomiska uppoffringar. Om man använder arbetskraft och andra produktionsmedel i en typ av ekonomisk verksamhet sker det ofta på bekostnad av något annat. När det rådde massarbetslöshet var den verkliga kostnaden för ett försvar mycket mindre. Ett exempel var att det var först upprustningen under slutet på 1930 talet som i många länder knäckte den tidens massarbetslöshet.
Under alliansregeringens 8 år skedde en dramatisk nedrustning av försvaret i Sverige. Ofta i politisk strid som när värnplikten avskaffades med två rösters marginal i riksdagen. De minskade förvarsanslagen bidrog i stället till att finansiera jobbskatteavdragen och sänkningarna av bolags och fastighetsskatterna. Regeringen prioriterade öppet privat konsumtion på bekostnad av ubåtar, helikoptrar etc.
Politiken gällde inte längre valet mellan kanoner och bröd. I stället var det mellan å ena sidan robotar och andra avancerade vapen och å den andra sidan privat konsumtion i form av utlandsresor, restaurangbesök, större bilar, bostäder och rader av andra privata tjänster.
De flesta av oss njöt säkerligen av allt det som vi köpte och alliansregeringen blev ju också omvald en gång. Den konservative ekonomen Milton Friedman brukade säga att det ”inte finns någon gratislunch” – underförstått att ”någon” alltid måste betala. Samma sak gäller alliansårens konsumtionsfrossa och en sektor som tvingades betala var försvaret. En som tidigt insåg detta var den moderate försvarsministern Mikael Odenberg. I protest mot Reinfeldt och Borgs överföringar från försvaret till privat konsumtion avgick han.
Nu under galgen med hot från Putin och ubåtsintrång sker en omvärdering och nästan alla politiker tom den moderata partiledningen inser att förvaret måste stärkas. Samma process pågår i många andra västländer. En viss militär upprustning kommer i bästa fall att leda till att massor av arbetslösa sugs in i ekonomin och att andra lediga resurser kommer till användning. Men också att många inser att ett tryggare säkerhetsläge kräver att den privata konsumtionsyran dämpas – fler robotar och andra vapen måste innebära lägre privat konsumtion av allt från utlandssemestrar, krogbesök, andra privata tjänster till kapitalvaror. Nationell säkerhet är en ofta förbisedd välfärdsfaktor och definitivt inte gratis.