Använda eller användas?

KRÖNIKA2015-02-20 00:22
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De användbara. Enbart titeln på Mattias Hagbergs nyutkomna roman, som utspelar sig 1938, frammanar lika stort obehag i mig som det nyspråkliga ordet anställningsbar. Blottar en instrumentell människosyn. Då som nu.

De användbara syftar på personer boende på en anstalt för ”sinnesslöa” i Jämtland. Dit kallas en ung läkare från Göteborg, Ludwig Malmström, med stora tankar och ambitioner för världen och framtiden. Han ska undersöka ett påstått utbrott av tuberkulos men förstår gradvis att det är något helt annat som pågår på anstalten, något som egentligen ligger i linje med hans storvulna idéer, inspirerade av både Hitler och Stalin. Men när det kommer nära honom själv, när han görs till den användbara, ter det sig inte lika attraktivt. I nutid får läsaren träffa hans dotter som uppfattar sitt liv fragmentariskt, osammanhängande och rotlöst. Både far och dotter befinner sig i klaustrofobiska situationer där frågan om vad ett liv är ställs på sin spets.

Förlaget beskriver De användbara som en gotisk skräckroman och som sådan är den mycket vackert skriven och så suggestivt spännande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Hagberg har ett stramt språk med stor exakthet som förfinas för varje ny bok. Här i spalten har jag tidigare skrivit om essäboken Herredjuret i januari 2011 där Hagberg följer konservatorn David Sjölander som sköt och konserverade den uppstoppade elefanten på Naturhistoriska museet i Göteborg. Han vill försöka förstå vad som drev Sjölander. Boken resonerar om kolonialisering: hur den västerländska kulturen la kontinenter under sig samtidigt som vetenskapen övertog tolkningen av omvärlden. Och kapitalismens, industrialismens framväxt, som i ökande grad har lett till att djur idag betraktas som produktionsenheter.

Debutromanen Rekviem för en vanskapt kom 2012. Den utspelar sig geografiskt delvis i Västerbotten då den handlar om en samisk kvinna, Stor-Stina, som inte slutade växa. Av det skälet visades hon upp som jätte, tillsammans med andra så kallade missfoster, på varietéteatrar i Sverige och Europa – freak shows. Romanen om Stor-Stinas liv och död gestaltar en framväxande människo- och samhällssyn med starka föreställningar om det påstått normala och avvikande. Denna normalitetssträvan framstår som en överideologi, en struktur som genomsyrar samhällets olika nivåer. Det normativa idag är att vara anställningsbar, en nyare form av användbarhet, som knyts till värden som konkurrens, effektivitet och tillväxt.

Min roll är inte litteraturkritikerns i egentlig bemärkelse men jag följer Hagbergs författarskap med stort intresse. Han ämnesval ligger nära mina egna intressen och jag ser i hans böcker en konsekvent kritisk syn på vår historia, vetenskap, modernitet och västerländsk civilisation. Han grottar ner sig och dissekerar tanketraditioner som fortfarande präglar samhället men som smetats över med folkhemsideologi a la socialdemokrati för att avlösas av marknadsliberalism. De tre böckerna bildar en uppgörelse med Sveriges rasbiologiska förflutna, koloniala ambitioner och övertro på vetenskap.

Samhälls- och ideologikritik kan framföras på många sätt. Den nedtonade men skarpa hagbergska romanformen är effektiv – ja rent av användbar – särskilt nu i det högljudda sociala medie-bruset.

KRÖNIKA