Ändamålet helgar inte alltid medlen

I förra veckan kom två viktiga nyheter angående vaccinationsbevisen mot covid-19. Den ena var att regeringen gav grönt ljus för Folkhälsomyndigheten att – om så bedöms nödvändigt – införa krav på uppvisande av vaccinationsbevis för att besöka restauranger och butiker eller resa långt med kollektivtrafik.  

Den andra var att 65.000 människor som har vaccinerat sig men av olika orsaker har valt att ansöka om beviset med en pappersblankett i stället för med ett bank-id fortfarande väntar på att få sitt bevis, och att väntetiden på ett sådant nu närmar sig sex veckor.  

Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Det finns många människor i det här landet som av olika orsaker inte kan eller vill skaffa ett bank-id och tanken på att under en tid stänga dem ute från viktiga delar av samhällslivet är inte bara orättvis, den är faktiskt orimlig.  

Den blir desto orimligare eftersom det i realiteten ofta rör sig om de människor som idag redan saknar möjligheten att göra sin röst hörd – det handlar om dem som saknar ett svenskt personnummer, om äldre som inte är bekväma med den nya tekniken och om personer med funktionshinder.  

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att reaktionerna hade varit starkare – och hörts betydligt längre – om den grupp som tvingades vänta på att delta i samhällslivet hade varit kapital- och röststarka människor mitt i karriären i någon av landets storstäder.  

När vaccinpassen kom hälsades de välkomna av kulturutövare, av idrottsföreningar och av evenemangsarrangörer. Det sågs som en möjlighet att ordna publika evenemang som annars inte hade kunnat hållas.  

På samma sätt har restaurangbranschen – framförallt i spåren av decembers alla inställda julbord – efterlyst möjligheten att kunna arrangera restriktionsfri servering i utbyte mot kontroll av vaccinbevis.  

Det är inte så konstigt att detta ligger i näringsidkares och arrangörers intresse – och det är heller inte konstigt att alla de som under en lång tid tvingats avstå från att gå på krogen eller på en konsert hälsar de nya möjligheterna välkomna. Men förutsättningen för en sådan frihet måste faktiskt vara att den verkligen gäller alla.  

Tyvärr är detta bara toppen av isberget när det kommer till problemen med vaccinationsbevisen. Det tycks i nuläget som att den nya, dominerande omikronvarianten av coronaviruset är förmögen att smitta även vaccinerade. De är fortfarande till stor del skyddade från allvarlig sjukdom – men det betyder också att de är förmögna att föra smittan vidare till andra.  

Det är ett exempel på att förutsättningarna för vad som är ett säkert och riskfritt beteende under den här pandemin ständigt kan förändras, och innebär att stora evenemang med vaccinationsbevis löper risken att sprida smitta som även kan spridas till sårbara och ovaccinerade.  

Till sist är det också så att kravet på vaccinbevis för att få tillgång till offentliga tillställningar och faciliteter är problematiskt i grunden. Det riskerar att skapa ett samhälle där vissa har tillträde och andra inte, och utgör ett långtgående ingrepp på den personliga frihetens och integritetens område.  

Det hade varit svårsmält om det hela hade varit utfört väl och tillförlitligt – men i nuläget är det också både orättvist och ineffektivt.  

Vaccinet är vårt allra bästa vapen för att bekämpa den pågående pandemin och kunna avsluta den så fort som möjligt. Kraven på vaccinbevis är emellertid en förhastad åtgärd, som snarare borde dras tillbaka än utvidgas ännu mer; de riskerar att göra mer skada på lång sikt, än vad de gör nytta just nu.