När rösterna till Europaparlamentsvalet sent på söndagskvällen var färdigräknade var det nog både en och annan valstrateg hos Moderaterna och Socialdemokraterna som slet sitt hår. Väljarnas besked var mycket tydligt och borde vålla en hel del huvudbry inför höstens val.
Att Sverigedemokraterna (SD)skulle komma in i EU-parlamentet för första gången var det nog inte många som tvivlat på. Partiet lyckades inte bara knipa ett mandat utan knep också ett andra. Valresultatet på 9,7 procent måste ändå ses som en större framgång än väntat, och ligger en bra bit över vad opinionsundersökningarna visat. Sverigedemokraternas framgång beror naturligtvis på den våg av EU-skepsis som rullar fram över Europa som en effekt av den ekonomiska kris som Europa är mitt uppe i och den minst sagt beska medicin som de värst krisande länderna fått sig serverad.
Men det är långt ifrån hela förklaringen. En annan viktig parameter bakom SD-framgången är det avståndstagande från etablissemanget som också sköljt över Europa under de senaste åren. Sverigedemokraterna har setts som underdogs och odlar också själva denna bild för att nå framgång. Kombinationen EU-skepsis och avståndstagande från etablissemanget kryddat med en rejäl dos av den främlingsfientlighet och rasism som förgiftar hela vår europeiska kontinent är receptet bakom SD:s mycket stora framgång.
Glädjande nog är det inte enbart dessa vindar som blåst över Sverige i detta EU-val. Det har även blåst en feministisk och antirasistisk vind över landet. Även miljö- och klimatfrågorna har hamnat högt på dagordningen i detta val. Det är naturligtvis dessa vindar som gett Feministiskt Initiativ (F!) och Miljöpartiet (MP)den framgång som de rönt. För F!:s del består en del av framgången också att de som parti också rider på samma antietablissemangsvind som SD surfat på. Även MP ses i alla fall delvis som ett parti som står utanför det politiska etablissemanget trots att de, liksom SD, faktiskt är en del av den etablerade partistrukturen i vårt land.
Att de feministiska frågorna och att miljöfrågorna har varit viktiga för människor i detta val är ställt utom allt tvivel och det är verkligen bra för den svenska politiken och det svenska samhället. Även om Sverige är ett land som håller både jämställdhetsfanan och miljöfanan högt så behöver det göras oerhört mycket mer på dessa områden. Jämställdhetsarbetet har under alliansregeringen totalt kommit i skymundan. Utvecklingen går fortfarande skrämmande långsamt och om då F! kan fungera som en katalysator så är det bara bra.
Miljöpartiets gigantiska framgångar i storstäderna, bland de högutbildade och bland ungdomarna där man blev största parti i detta val lade till stora delar grunden för deras succé i detta val. Detta är ett avgörande skifte i svensk politik som redan kunde anas i förra riksdagsvalet är nu ett faktum, och Miljöpartiet har ytterst goda förutsättningar att bibehålla denna position i höstens val.
Moderaternas superfiasko och det faktum att Socialdemokraternas valresultat inte heller är något att hänga i julgranen borde vara en varningssignal som de båda partierna tar till sig. Varken M eller S har förmått att svara upp mot de feministiska och miljöpolitiska förväntningar som väljarna hade. Om socialdemokraterna ska nå framgång i höstens val måste man nu ta till sig väljarnas budskap och klart och tydligt redogöra för vad man vill göra för att möta det miljö- och klimathot som Sverige, Europa och världen står inför.
Den käftsmäll som väljarna utdelat till Moderaterna i EU-valet är nästan i paritet med den som de fick i riksdagsvalet 2002. Den här gången handlar det inte om någon valstugeskandal. Krisen är nämligen djupare än så för Moderaterna, och det kände nog den moderata partiledningen av redan under söndagskvällen. Valresultatet är ett gigantiskt underkännande av den politik man fört i regeringsställning. Frågan är om partiet kommer kunna klara av att tvätta bort den förlorarstämpel man nu fått i pannan och resa sig igen. EU-valet kan förhoppningsvis ha varit sista spiken i kistan för Fredrik Reinfeldts fortsatta maktinnehav.