När David Lipton, vicechef för Internationella Valutafonden, IMF, i förra veckan höll ett tal där han hänvisade till en ny IMF-studie om sambandet mellan stora inkomstskillnader och låg tillväxt var detta uppseendeväckande. Minst lika många ögonbryn höjdes när han förespråkade progressiv inkomstskatt, fastighetsskatt och enhetliga momssatser för att minska gapet mellan fattiga och rika. David Lipton slog i sitt tal fast: ”Generell sett ger ojämlikhet lägre tillväxt. Därför kan ekonomisk omfördelning via skattsedeln stötta tillväxten.”
Om en vicechef för IMF ett decennium tillbaka hade yttrat något liknande hade han nog varit körd på sin post. Men tiderna har förändrats. Nu kommer inte kritiken mot stora inkomstskillnader enbart från vänsterhåll. Även om motiven bakom kritiken skiljer sig åt mellan vänster- och högerdebattörer blir effekten ändå slående.
Det är nämligen inte så att David Liptons kritik mot stora inkomstskillnader tar sin utgångspunkt i diskussioner om solidaritet och rättvisa. För David Lipton handlar det i stället om att höja de fattigas köpkraft så att de kan öka sin efterfrågan och därmed bidra till en ökad tillväxt. Liptons argumentation känns igen från motiven bakom inkomstbortfallsprincipen i den svenska sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen.
David Lipton menar vidare att om man också inkluderar den fattigaste delen av befolkningen i satsningar på utbildning och folkhälsa så kommer tillväxten att ytterligare få sig en skjuts.
David Lipton stack ut hakan redan för ett år sedan när han tog ställning för nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, och hans tankar om att det är dags att överge åtstramningslinjen som medicin mot arbetslösheten för att i stället stimulera ekonomin i en helt annan utsträckning.
Man kan tänka sig att Lipton inte ses med helt blida ögon inom andra delar av IMF, och inte heller från EU-kommissionshåll. Kommissionären Olli Rehn, som ansvarar för de ekonomiska frågorna inom kommissionen, och många ledande personer inom IMF förespråkar fortfarande en hård åtstramningspolitik.
Inte heller Fredrik Reinfeldt och Anders Borg jublar nog åt David Liptons och Paul Krugmans tankar. De går ju ut med budskapet om att det nu är dags att strama åt tyglarna, och att den ekonomiska politiken nu går in i en ny fas efter tider av ekonomisk stimulans. Tala om att gå i otakt med Lipton och Krugman.
Tyvärr verkar Socialdemokraterna fastna i samma hjulspår av rädsla för att utmålas som oansvariga. Men Magdalena Andersson och Stefan Löfven måste våga stå upp för en ekonomisk politik som vilar på stabila socialdemokratiska värderingar och principer och som på allvar tar i tur med den massarbetslöshet som Sverige nu skådar.
Det är dags att satsa på infrastrukturinvesteringar som ger människor jobb och som bygger Sverige starkt inför framtiden. Det är dags att satsa på arbetsmarknadsutbildningar som ger människor reella möjligheter att gå från arbetslöshet till jobb. Det är dags att höja statsbidragen till kommuner och landsting så att de kan anställa fler och samtidigt höja kvaliteten i sina verksamheter.
Socialdemokraterna måste våga utmana borgerligheten på den ekonomiska politikens område. Stå rakryggade och känn stödet i ryggen från sådana som David Lipton och Paul Krugman.