Förvisso samma lösning som moderata företrädare redan tidigare lanserat, nämligen att använda kultur- och fritidsbudgeten som buffert i den kommunala ekonomin.
Thomas Idergaard går nu ett steg längre och hävdar att om man ute i kommunerna genomför ytterst kraftfulla besparingar inom kultur och fritid finns i princip inga ekonomiska problem kvar ute i kommunerna. Inget sparbehov som kan drabba skola, vård och omsorg. Allt handlar om kommunpolitikernas prioriteringar. I sak har han delvis rätt. I tider av ekonomisk kris kan inte kultur och fritid gå fredade från besparingar. Visst ska kärnverksamheterna vård, skola och omsorg prioriteras, men att gå så långt som Idergaard vill vore förödande. Det skulle inte finnas något kvar till kultur- och fritidsområdet alls.
Det är en avgrund som skiljer Idergaards synsätt och socialdemokratins syn på kulturens och fritidens betydelse för samhället. För Idergaard handlar det i grunden om ett principiellt motstånd mot kommunalt engagemang inom dessa områden. Det har han visat tidigare. Kommunerna ska hålla tassarna från detta område.Kultur- och fritidsaktiviteter ska helt enkelt inte subventioneras av samhället. För Socialdemokraterna är det viktigt att alla, oavsett ekonomiska förutsättningar, ska kunna få tillgång till kulturupplevelser och en meningsfull fritid. Detta ska inte vara förbehållet medel- och överklassen.
En politik á la Idergaard ger dessutom stora regionala skillnader. Många glesbygdskommuner skulle få skära bort alla kultur- och fritidsverksamhet. Detta skulle spä på de regionala orättvisorna med råge. Kultur och fritid till de rika i storstädernas närhet medan,
övriga lämnas i armod.
Men man måste ändå ge beröm till Idergaard för hans geniala idé och hans vältajmade utspel. Man slår ju enkelt flera flugor i en smäll. Kommunerna kan uppvisa positiva resultat - alltså finns det ingen ekonomisk kris i kommunerna att hantera för regeringen. Staten behöver då inte ge mer bidrag till kommunerna - utan kan fortsätta med skattesänkningar och en omvänd fördelningspolitik. Framförallt får man en vinst på köpet. Glesbygdskommuner som får ta bort allt kultur- och friluftsverksamhet blir så ointressanta att, bo, leva och verka i, att alla som kan flyttar därifrån. Därigenom blir lösningen på kommunproblemen inte bara tillfällig under den ekonomiska krisen. Man löser glesbygdsproblemen permanent. Det kommer inte att finnas någon glesbygd kvar att tala om med en sådan politik.
Detta kallar jag "framsynt"
moderat politik, framförallt moderat politik som vi minns den från förr. De nya moderaterna skiljer sig inte från de gamla moderaterna, utan förespråkar samma lösningar som de alltid gjort. Men det visste ju vi redan.
Hoppas bara att väljarna också upptäcker att moderater alltid är moderater - även om de försöker klä sig i fårakläder!