Under 50- och 60-talen fördubblades bnp, summan av varorna och tjänsterna, i Sverige. Tillväxten var hög, arbetslösheten låg och inflationen var också låg.
70-talet blev annorlunda. Arbetslösheten steg, liksom inflationen. Tillväxten avtog. Det hette att det blev stagflation, stagnation av tillväxten och inflation.
Från höger presenterades lösningen på problemet: sänkta skatter så de välbeställda anstränger sig mer. Löntagarna skulle däremot ha lägre (urholkade) löner och sämre offentlig välfärd för då ansträngde de sig mer. Thatcher och Reagan sjösatte den politiken.
Under 70- och 80-talen försökte Sverige devalvera sig ur krisen. De borgerliga regeringarna gjorde flera små devalveringar. Och den nya S-regeringen gjorde en stor, 1982. Exporten tog fart, liksom vinsterna. Jobben ökade lite grann, men inte så mycket som man hoppats på.
Avreglering av kredit- och valutamarknaderna under 80-talets andra hälft ledde ihop med ökade företagsvinster till en boom. Inflationen var hög, över tio procent, men arbetslösheten var låg, 1989 1,5 procent.
Så invaderade Irakdiktatorn Saddam Hussein Kuweit i augusti 1990. Världsekonomin stagnerade. Väljarna i USA valde 1992 bort Irakdiktatorns besegrare president George Bush (den äldre) till förmån för Bill Clinton, som talade om att förbättra ekonomin.
Samma år pekade alla kurvor i den borgerliga regeringens Sverige fel. Arbetslösheten steg, inflationen var hög, budgetunderskottet steg, liksom statsskulden. Och räntorna var höga och i stigande. 500 procent var riksbankens styrränta ett tag.
Men kronan föll, devalverades, och svensk ekonomi segade sig ur sitt djupa hål.
I dag går ekonomin bra, enligt nyheter på torsdagen om ekonomiläget det andra kvartalet. Bnp stiger mer än väntat.
Dagens industri på nätet hade rubriken: ”Sverige visar kraft”, och bildsatte med finansminister Magdalena Andersson (S).
Problemet för Sverige är att inflationstrycket är lågt och riksbankens låga, negativa styrränta, kommer inte att höjas.
En låg ränta ger i alla fall möjlighet att låna till investeringar, vilket är bra om industri och företag gör.
Men det är de lån, främst till bostäder, som är rekordstora till hushållen som är omfattande och rent av växer. Det spär på en het bostadsmarknad, vars prisnivåer är rekordhöga.
Arbetslösheten är också ganska stor, över 400 000 personer. Arbetsproduktiviteten steg med drygt en procent det andra kvartalet.
Mängden arbetstimmar var i stort sett oförändrad. Det var bra att den inte minskade. Men när den inte ökade fanns det inget behov av fler anställda.
Det är stat och kommuner, alltså kommuner och landsting, som borde investera nu när det är billigt att låna. Men det sker inte i någon större utsträckning.
Mantrat om att den som är satt i skuld inte är fri, från Göran Persson då han och hans S-regering sanerade statens ekonomi på 90-talet, lever kvar och spökar.
Den som är satt i skuld är fri att växa och bli starkare, borde det heta.
Att låna för att bygga och expandera sig ur krisen är en beprövad metod, som tog USA och världen ur depressionen på 30-talet.
Det är inget problem om Sverige skulle öka budgetunderskott och statsskuld om pengarna gick till investeringar, i bättre och nyare vägar, järnvägar och annat som verkligen behövs.