När Anders Borg igår presenterade den senaste raden av alliansbudgetar var det förhoppningsvis den sista som han får presentera som finansminister i en moderatledd alliansregering. Nästa statsbudget måste helt enkelt få presenteras av Magdalena Andersson, som finansminister i en socialdemokratiskt ledd regeringen i någon form.
Sverige behöver nämligen en regering och en finansminister som brinner för att ge Sverige bästa möjliga förutsättningar att krossa arbetslösheten och pressa ner den så att den senast år 2020 är lägst inom hela EU. Detta är nämligen enda vägen att skapa ett utrymme för att kunna återuppbygga den välfärd som den moderatledda alliansens så framgångsrikt slagit undan fötterna för.
Anders Borgs regeringströtthet skiner verkligen igenom i den vårbudget som nu presenterats. Förvisso är vårbudgeten i princip en light-budget eftersom den verkligt styrande budgeten är höstbudgeten. Men ändock, det är en tydlig fingervisning om regeringens och framförallt finansministerns dagsform och en tydlig indikation på om den rätta hungern och inspirationen finns kvar för att klara fyra år till vid makten. Den glöden och det engagemanget finns uppenbarligen inte hos Anders Borg.
När Anders Borg själv beskriver vårbudgeten i en debattartikel på DN Debatt så utmålar han budgeten som en satsning på tillväxt, jobb och sammanhållning. Den titel som finansministern gett vårbudgeten är ”Kunskap för stärkt arbetskraft”. Hade bara innehållet i budgeten levt upp till titeln hade detta varit ett klart fall framåt. Men principen för den moderata finanspolitiken anno våren 2014 är fortfarande mer av samma, trots att det moderat receptet gång på gång inte visat sig fungera vid tillagning i skarpt läge. I det moderata provköket har man uppenbarligen lyckats förbise hur slutresultatet blivit vid tidigare tillagningar.
I Anders Borg värld är det fortfarande viktigast att slå vakt om drivkrafterna för att arbeta, det vill säga de piskor och morötter som vi nu efter åtta år vet allt om. Dessutom säger sig Anders Borg vilja stärka arbetskraften för ökad sysselsättning. En verkligt aktiv arbetsmarknadspolitik som syftar till att ge de arbetslösa den kompetens som behövs för att kunna konkurrera på den reguljära arbetsmarknaden hade detta varit en mycket välkommen kursändring från regeringens sida, men fortfarande handlar detta om munväder och floskler från finansministerns sida.
Men trots att regeringen ser positivt på utvecklingen framåt för Sverige så tror man inte ens själva att man ska kunna pressa ner arbetslösheten i den utsträckning som skulle behöva för att trygga den svenska välfärden i ett långsiktigt perspektiv. I år tror Anders Borg att arbetslösheten kommer att bita sig kvar på 7,7 procent och att man med den politik man avser föra kommer att komma under sex procents arbetslöshet först år 2018. Det är uppenbart att inte ens regeringen och finansminister Anders Borg tror på den egna ekonomiska politiken. Det är de inte ensamma om.