Arbetsförmedlingens januarisiffror visar att arbetslösheten fortsätter att sjunka. Arbetslösheten minskar i 16 av 21 län och den totala arbetslösheten i januari var 7,8 procent, vilket var lägre 0,2 procentenheter lägre än samma tid i fjol.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och hennes rödgröna regeringskamrater kan sträcka på sig en smula. Men de får inte bli för nöjda. Statistiken visar att arbetsmarknaden är tudelad. Allt är inte positivt.
Dels finns det stora regionala variationer – Gävleborg, Södermanland, Skåne och Blekinge har arbetslöshetstal över 10 procent (dock ligger Norrbotten klart under riksgenomsnittet).
Dels finns stora skillnader mellan olika grupper. Bland inrikes födda är arbetslösheten nere på 4,3 procent, medan den är hela 22,1 procent bland utrikes födda.
Visserligen är många arbetslösa bara en kort period. Men det finns tyvärr en stor grupp som varit arbetslös mycket länge.
Enligt januaristatistiken är det hela 148 052 personer som varit arbetslösa längre än ett år. Det är givetvis allvarligt för både de berörda och samhället i sin helhet. Det krävs inga stora mått av fantasi för att förstå vilka problem som följer i spåren av ett långvarigt utanförskap.
”Skrota arbetsförmedlingen och låt i stället privata aktörer hjälpa de arbetssökande”, lyder Moderaternas snabba och enkla lösning.
Men det finns ingen sådan simpel marknads- och privatiseringslösning på arbetslöshetsproblemet. Snarare behövs ett större mått av samhälleligt ansvarstagande för de grupper som har det extra svårt på arbetsmarknaden.
Före regeringsskiftet 2006 hade Arbetsförmedlingen en ganska rejäl verktygslåda för dem som hade svårt att få jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Den rymde instrument som plusjobb, friårsvikariat, utbildningsvikariat, Datortek, gröna jobb och liknande. Men under alliansregeringen tömdes denna verktygslåda på både innehåll och kvalitet. Arbetsförmedlingen har därmed sämre möjligheter att ge stöd och hjälp till dem som verkligen behöver det.
Jag säger inte att allt var bra i den gamla verktygslådan. Men den medverkade till att fler kom ut i arbetslivet och fick göra nytta. Plusjobbare i äldreomsorgen bidrog till en bättre tillvaro för de gamla. De som hade gröna jobb i skogen snyggade upp miljöerna och gjorde det trevligare runt tätorterna. Människor med friårsvikariat fick chansen till arbetslivserfarenhet.
Det som funkade 2006 behöver så klart inte var rätt melodi 2017. Men även i dag behövs en insikt om att marknaden inte fixar allt på egen hand. Det behövs en samhällelig uppställning för dem som av psykiska, fysiska, sociala eller andra skäl inte lyckas få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Det synsättet bör även prägla besluten på vårens socialdemokratiska partikongress, liksom innehållet i regeringens kommande vår- och höstbudgetar.
Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder (som lönebidrag, gröna jobb eller beredskapsarbeten) är trots allt bättre än att människor förpassas in i ett passiviserande bidragsberoende.
Det är dags att rusta upp den arbetsmarknadspolitiska arsenalen, Ylva Johansson!