Utrikesminister Margot Wallströms och regeringens utrikesdeklaration, som presenterades i riksdagen under onsdagen, tar upp en rad globala ödesfrågor. Hon pekar på de stora flyktingströmmarna, kriget i Syrien, den ryska aggressionen i Ukraina, faran för pandemier och klimathotet.
Det är lätt att bli dyster om utvecklingen. Men uppgivenheten är vår värsta fiende, som Anna Lindh (Sveriges utrikesminister 1998-2003) sa en gång i tiden. Världen är föränderlig. Framtiden är inte ödesbestämd.
I utrikesdeklarationen ger Margot Wallström svaret som alla ansvarskännande politiker måste ge:
”Vår samtid, där mörka moln samsas med ljusglimtar, kan illustreras av en urfolksberättelse: En morfar säger till sitt barnbarn: En kamp mellan två vargar pågår inom mig. Den ene är ond; han är oro, arrogans, egoism och lögner. Den andre är god: han är framtidstro, fred, medkänsla och sanning. Det är en kamp som pågår inom oss alla. Barnbarnet frågar: Vilken varg vinner? Morfar: Den som du matar.”
Det är också den självklara utgångspunkten för Wallström och hennes utrikespolitik. Den ska ”mata” arbetet för mänskliga rättigheter, demokratiutveckling, samarbete, dialog och fredlig lösningar mellan världens länder.
Sverige kan så klart inte lösa världsproblemen på egen hand. Men Sveriges feministiska utrikespolitik spelar faktiskt roll för flickor och kvinnor i världen.
’”Vårt arbete har bidragit till att ett 20-tal länder har tagit fram lagar och förslag för stärkt jämställdhet och att ett 90-tal lokala samhällen har övergett kvinnlig könsstympning”, konstaterar Margot Wallström.
I stort finns en bred uppslutning kring huvudlinjerna i den svenska utrikespolitiken. I veckan drog dock Jan Björklund (L) igång en märklig debatt om utrikeshandelsminister Ann Lindes besök i Iran, ett land där kvinnor enligt lag måste täcka sitt hår. Han beskrev Lindes resa som ”ett haveri för en feministisk utrikespolitik”. Men om det är någon som havererat så är det Jan Björklund.
Sverige besökte Iran redan på alliansregeringens tid. Då tyckte inte vice statsminister Jan Björklund (L) att det var något konstigt att kvinnorna i dåvarande utrikesminister Carl Bildts delegation hade täckt hår när de besökte landet. Björklund reagerade inte heller när biståndsminister Gunilla Carlsson (M) täckte håret under ett besök i Somalia.
Men nu, när Sverige har en kvinnlig utrikeshandelsminister som är socialdemokrat, har det helt plötsligt blivit ett problem för Björklund. Det är inkonsekvent, milt uttryckt. Man kan ju nästan få intrycket att Björklund bara är ute efter att plocka billiga partipolitiska poäng.
Fortfarande finns också bred enighet i riksdagen om att Sverige ska ha en dialog och ett utbyte med Iran. Och då är det givetvis rimligt att landets utrikeshandelsminister kan sköta sitt jobb utan att bryta mot lagar när hon besöker Iran.
”Jag hade inte kunnat leda den svenska handelsdelegationen, träffa åtta ministrar, sluta fem samförståndsavtal och medverka till att svenska företag tecknat kontrakt för nästan tre miljarder kronor utan att resa till Iran. Jag hade heller inte kunnat ta upp frågor om kvinnors rättigheter eller framföra den svenska synen på mänskliga rättigheter och fackliga rättigheter under samtliga ministermöten, vilket jag självklart gjorde”, konstaterar helt riktigt Ann Linde själv.
Kort sagt: Även kvinnliga ministrar måste kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och företräda Sverige i världen. Det gör för övrigt både Margot Wallström och Ann Linde på ett utomordentligt gott sätt.