LO:s kärlek till Socialdemokraterna är inte villkorslös. I en debattartikel i DN kräver LO högre pensioner, ordning och reda i arbetskraftsinvandringen, att alla planer på lagstiftning kring försämringar i arbetsrätt och arbetslöshetsförsäkring läggs på is samt att de rika får bidra mer så att det blir ordentligt med resurser till kommuner och regioner – till välfärden. Detta måste genomföras, menar LO, även om det bryter mot Januariavtalet. Socialdemokraterna måste sätta jämlikheten först.
Det är inte skilsmässa LO hotar med, men de säger att detta är S sista chans att vinna tillbaka stödet hos LO-medlemmarna. I förlängningen betyder det att om S inte lyssnar till LO nu kommer inte LO backa upp S i nästa valrörelse. Då blir det än svårare att vinna tillbaka förtroende hos arbetarklassen, där många lämnat S för SD.
Situationen påminner lite om rosornas krig i början på 90-talet. Då gick fackförbunden ut på gatorna i protest mot åtstramningar, skattesänkningar och försämringar i arbetsrätten. Jämfört med då är en debattartikel i DN inte särskilt dramatisk. LO:s krav kommer knappast heller som någon chock. Fackförbund finns till för sina medlemmar och måste alltid värna sina medlemmars intressen, både i arbetsplatsen och inom politiken. Kraven som LO ställer är väldigt sossiga och är i stort sådant som S gick till val på (även om LO:s krav varit mer kraftfulla).
För Stefan Löfven (S) är det inte någon enkel situation. Han, som själv är svetsare och började sin fackliga bana med att kräva bord och stolar att sitta vid under fikarasten, förstår mycket väl varför LO ställer dessa krav. Men för att göra LO nöjda måste Löfven också göra C och L missnöjda.
Om Löfven inte lyckas förhandla om avtalet med C och L, vad är då alternativet? Gå i opposition mot en M och KD-regering med stöd av SD? Men en socialdemokrat kan aldrig nöja sig med att konstatera sakernas tillstånd. Det räcker inte heller som försvar inför en besviken partner som vill att äktenskapet ska innebära mer.
Och räcker det för att vinna tillbaka de väljare S tappat? Knappast. Antalet mandat i riksdagen kan inte förändras före nästa val – däremot kan opinionen ändras. Även om det blåser högervindar över världen så finns det också trender som går socialdemokratins väg. Bernie Sanders framgångar i USA är exempel på det.
I Sverige har MUF gjort kritiserat sitt partis slapphet mot friskolor och Elisabeth Svantesson (M) erkänt att så kallade valfrihetssystemen lockar oseriösa aktörer. Lägg där till att M och KD gått ihop med V för att kräva mer till välfärden, trots att M och KD:s budget som gällde fram till årsskiftet ännu en gång prioriterade skattesänkningar för välfärd.
Allt fler vill att staten, och inte marknaden, ska lösa problemen i samhället. Löfvens slogan "ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige" ligger därför helt rätt i tiden. Men nu när vinden vänder är det ändå inte S som lyckas skörda frukterna.
Vad ska S göra? Oavsett om S lämnar eller stannar kvar i Januariavtalet måste S börja slåss med mycket större vilja och självförtroende för sina idéer, ställa motståndarna till svars för sin naiva tilltro till marknaden och låta C och L ta ansvaret när skattesänkningar och RUT-bidrag står i vägen för tryggad välfärd i hela landet.
Varken relationer eller förtroende kan tas för givet. Om vi nu ser början på ett nytt rosornas krig kommer det göra både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin svagare. Och vi vet alla vilka som vinner och förlorar på det.