Under valrörelsen 2014 drog S-ledaren Stefan Löfven upp skiljelinjerna mot de borgerliga partierna.
”De är skattesänkarna. Vi är samhällsbyggarna”, dundrade han från talarstolarna.
Han pekade på hur alliansregeringen sänkt skatterna med nästan 140 miljarder kronor under perioden 2006-2014.
Det var en politik som skulle lyfta jobben, arbetsmarknaden och hela den svenska ekonomin, enligt gamle finansministern Anders Borg (M). Men den blåa skattesänkningspolitiken var ingen mirakelkur. I stället fick vi larmrapporter om vikande kunskapsresultat i skolan och allvarliga brister i järnvägsunderhållet. Arbetslösheten växte och socialbidragskostnaderna steg. Utanförskapet blev större, inte mindre.
Antagligen var det också en av de viktigaste förklaringarna till det borgerliga bakslaget i valet 2014 och att regeringen Reinfeldt fick kliva ned från regeringstaburetterna. Väljarna såg att det inte gick att både äta kakan och ha den kvar. De upptäckte att alliansens skattesänkningsmynt hade en trist baksida. Det blev mindre pengar till välfärdspolitiken. Följaktligen backade de fyra allianspartierna kraftigt – från starka 48,4 procent i valet 2010 till 39,4 procent 2014.
Man kan tycka att detta bakslag borde ha lett till eftertanke, självrannsakan och viss förnyelse hos Moderaterna och de övriga allianspartierna. Men icke. Även årets borgerliga budgetmotioner rymmer en ny hög med skattesänkningar. Sammantaget lägger de borgerliga partierna fram förslag om skattesänkningar på nästan 80 miljarder kronor!
Deras förslag har lite olika profil. M väljer, som vanligt, att prioritera ett nytt jobbskatteavdrag. L vill slopa den så kallade värnskatten. C vill sänka arbetsgivaravgiften. Men den samlade bilden är entydig: Kravet på lägre skatter är det sammanhållande kittet i alliansen. Det blir ett nytt skattesänkningskalas, om alliansen får råda. Det är emellertid en politik som inte är i takt med tiden. Den senaste tiden har en rad oberoende bedömare istället pekat på att det behövs mer resurser för att trygga kvaliteten i vård, skolor, omsorg och andra delar av välfärdssektorn.
SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist har talat om att statsbidragen till kommunsektorn behöver höjas med hela 30 miljarder kronor. Riksrevisionen har gått ännu längre om och framhållit att det kan behövas så mycket som 50 miljarder kronor i statsbidragshöjningar för att upprätthålla en acceptabel välfärdsnivå.
Det är en tydlig signal till hela det politiska systemet, inklusive allianspartierna.
Utrymmet för nya massiva skattesänkningar är i princip noll och intet. Nu gäller det istället att rusta den offentliga sektorn och den sociala infrastrukturen inför framtiden.
Det är i sin tur bra även för näringsklimatet i vårt avlånga land. Även företagen och företagarna är beroende av att skolor, äldreomsorg och sjukvård håller hög internationell klass. En stark offentlig sektor står inte motsats till det privata näringslivets intressen. Tvärtom är en väl fungerande offentlig service en del av ett bra klimat för tillväxt, entreprenörskap och företagsamhet.