För en tid sedan fick jag en exklusiv pratstund med en av Socialdemokraternas verkliga tungviktare – Tomas Eneroth, som är S-gruppledare i riksdagen. Eneroth är inte så känd för den breda allmänheten men han har en helt avgörande roll i det rödgröna samarbetsmaskineriet.
S- och MP-regeringen är en minoritetsregering. Därför krävs samtal, samarbete och kompromisser med andra partier i riksdagen för att få igenom en fungerande politik – ett arbete som i stor utsträckning ligger på gruppledaren Eneroth.
Hittills har det gått bra. Eneroth summerar totalt 15 uppgörelser mellan regeringen och hela eller delar av alliansen.
”Det handlar bland annat om uppgörelser på viktiga områden som försvaret, energipolitiken, migrationen och de ekonomisk-politiska ramverken”, berättar han.
Eneroth hoppas även att vi inte har sett den sista breda uppgörelsen under mandatperioden.
Han skulle gärna se en blocköverskridande överenskommelse när skolkommissionen presenterar sitt betänkande i slutet av april nästa år.
”Skolan behöver arbetsro och långsiktighet. Vi behöver komma bort från den kortsiktiga varannanveckaspolitiken”, säger S-gruppledaren.
Jag kan bara instämma. Faktum är dessutom att det finns ett stort antal andra samhällsområden som är i behov av breda politiska lösningar.
– Byggandet av bostäder är stora och långsiktiga investeringar för både samhälle, enskilda hushåll och företag. Därför skulle det vara bra för alla aktörer med en bostadspolitisk uppgörelse som skapar långsiktiga och stabila spelregler som sträcker sig över flera mandatperioder.
– 1990–91 enades S och FP om ”århundradets skattereform”. 25 år senare borde det vara hög tid för en ny bred uppgörelse som tryggar en långsiktig finansiering av skolor, äldreomsorg, sjukvård och andra gemensamma angelägenheter. Såväl LO som TCO och Saco har även pekat på behovet av en ny skatteöversyn.
– Sverige skulle dessutom behöva en rejäl regionreform som bringar någon form av ordning i röran i den offentliga förvaltningen på regional nivå.
I takt med att valåret 2018 närmar sig lär det dock bli allt svårare att åstadkomma breda överenskommelser. Då växer behovet hos partierna att profilera sig själva och vinna röster i stället för att kompromissa. Vi såg det i redan somras när allianspartierna, sorgligt nog, hoppade av de bostadspolitiska samtalen. Egenprofileringen fick gå först.
I och för sig är det begripligt att partierna vill tydliggöra sina egna budskap inför ett val. Men det är svårt att förstå varför valrörelsen 2018 ska behöva dra i gång redan nu – mitt i mandatperioden. Det kommer ju ändå att finnas hur mycket tid som helst för valdebatter och partipolitisk agitation under hela 2018. I stället borde väl alla ansvarskännande politiker – såväl i regeringen som alliansen – ta chansen att desarmera så många svåra politiska frågor som de bara kan. Det är i sin tur ett värde för alla partier, oavsett om det blir rödgrönt styre eller en alliansregering efter valet 2018. Ju färre problem att hantera, desto lättare tillvaro för ny regering (oavsett politisk kulör).
Tyvärr är dock alltför många av dagens politiker fostrade i andan att politik alltid ska vara strid och vass polemik.
Men det finns perioder när politiken faktiskt mår bäst av präglas av en dos av samförstånd – i synnerhet i ett land där inget av de traditionella blocken är i närheten av egen majoritet i parlamentet.