Förr i tiden (noga bestämt mellan 1962 och 1982 – under 20 år!) hette Socialdemokraternas partisekreterare alltid Sten Andersson. Han brann för uppdraget och trivdes med att åka i väg att käfta med medlemmarna på partimöten, oavsett om de var i Simrishamn, Säffle eller Sundsvall. De senaste 20 åren har uthålligheten på partisekreterarposten inte varit lika stor.
Sedan 1996 har Socialdemokraterna avverkat sex olika partisekreterare – Leif Linde, Ingela Thalén, Lars Stjernkvist, Marita Ulvskog, Ibrahim Baylan och Carin Jämtin. Dessutom har ett stort antal så kallade biträdande partisekreterare passerat revy i partihögkvarteret. Ibland heter det att den moderna politiken sliter ned människor snabbare än förr, vilket är möjligt och kan förklara en del av omsättningen. Men jag är inte säker på att det är hela sanningen. Jag är övertygad om att Sten Andersson jobbade lika hårt och reste lika mycket som sina efterträdare. I stället får jag ibland känslan av att det inte längre anses lika fint att vara partisekreterare som minister eller generaldirektör.
För socialdemokratin som parti är det dock ett livsfarligt synsätt. Partisekreterarrollen är central för partiet. Regeringsmakten är bara något som S har till låns. Det enda som partiet äger är den egna organisationen. Därför måste den vara i topptrim för att få partiet ska kunna vinna makt och inflytande även i framtiden. Därför hoppas jag verkligen att nya partisekreteraren Lena Rådström Baastad blir en partisekreterare i Sten Anderssons anda. Det behövs en person som är beredd att viga sitt liv till att utveckla socialdemokratin som folkrörelse – inte en som går omkring och suktar efter andra poster.
De närmaste månaderna kommer partisekreteraren att ha fullt upp med det interna partiarbetet och förberedelserna inför Socialdemokraternas partikongress. Partiet samlas till kongress i Göteborg 8-12 april – och det kommer inte att råda brist på diskussionsämnen. Medlemmarna har skickat in totalt 1974 motioner! I massmedia har spekulerats om att migrationspolitiken kommer att bli ett hett debattämne. Men i motionsskörden är det bara fyra procent av motionerna som handlar om flykting- och migrationspolitiken. De flesta av motionerna handlar i stället om jobb- och välfärdspolitiken.
När Göteborgskongressen väl är avslutad måste dock Lena Rådström Baastad och andra partiaktivister lägga allt fokus på det utåtriktade arbetet. Valåret 2018 närmar sig i ilfart. Efter kongressen återstår bara futtiga 17 månader till det viktiga riksdagsvalet 2018 – ett val som kan rita om det politiska landskapet i Sverige för lång tid framöver. Därför gäller det att använda all politisk energi och kraft för att tala med människor om varför socialdemokratins jämlikhetsidéer behövs även i framtiden.
Kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamöter, ombudsmän och andra måste skippa ett antal interna mötena och i stället ge sig ut för att snacka med vanligt folk.
Folkrörelsearbetet och dialogen med människor måste gå först.
Olof Palme formulerade det vackert när han avslutade S-kongressen 1975:
”Vi ses igen, kamrater! Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress. Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustrins kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar. Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort. Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater.”
Så – som en levande folkrörelse i den svenska vardagen och ett parti med verklighetskontakt – måste socialdemokratin fungera även i dagens samhälle.