Under det senaste året har vi sett en kraftig mobilisering från högersidan med siktet inställt mot Arbetsförmedlingen. I rapport efter rapport och debattartikel efter debattartikel har företrädare för organisationer kritiserat myndigheten för att vara dyr och ineffektiv. Istället vill de att den ska ersättas med privata matchningsaktörer såsom bemannings- och rekryteringsföretag.
Deras lösning på problemen med matchningen mellan ledig arbetskraft och lediga arbeten bygger på kombinationen av ”resultatbaserade ersättningar till konkurrerande aktörer”, ”ett rating-system” och ”valfrihet bland de arbetssökande”. I den nyliberala ekonomiska teorin rensar nämligen denna kombination automatiskt bort oseriösa företag som inte levererar eftersom de väljs bort av kunderna.
Privatiseringsivrarna menar därför att en konkurrensutsatt arbetsförmedling skulle leda, precis som med friskolereformen, till mer effektivitet, högre kvalitet och sparade skattekronor. Men det är ett antagande som varken svensk eller internationell forskning ger något stöd för – nä, inte ens när en liberal tankesmedja dyker ner i forskningen och jämför länder som prövat olika metoder; en dykning som dessutom betalats av arbetsgivarorganisationerna Almega och Svenskt näringsliv.
Att arbetsgivarorganisationerna till varje pris försöker fylla medlemsföretagens fickor med vinst från ännu en skattefinansierad verksamhet vid sidan om skola, vård och omsorg, kanske inte är så konstigt. Däremot är det förvånande att deras talepunkter allt mer flitigt börjat användas av borgerliga politiker, senast i Piteå-Tidningen av Liberalernas riksdagskandidat för Norrbotten som menar att Arbetsförmedlingen måste läggas ner eftersom den årligen kostar 80 miljarder kronor, tre gånger så mycket som polisen.
Liberalerna hävdar att myndigheten inte klarar av att bryta den växande klyftan mellan den som har och den som saknar ett jobb, mellan dem som är födda i Sverige och dem som har flytt hit från andra länder. Tidningens läsare förtjänar fakta.
För det första uppgick Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader, det vill säga kostnader för lokaler och de 15 000 anställda, under 2017 till 8,5 miljarder kronor, alltså en tiondel av siffran i Liberalernas utspel och en tredjedel av Polismyndigheten. Merparten av Arbetsförmedlingens budget, 50 miljarder, gick till arbetslöshetsersättning, ersättning till nyanlända och subventioner till arbetsgivare; kostnader som skulle funnits oavsett vem som förmedlar jobben.
För det andra är arbetsmarknadspolitiken i hög grad privatiserad redan idag. Bara under förra året köpte Arbetsförmedlingen tjänster såsom arbetsmarknadsutbildningar eller matchningsstöd från externa leverantörer för 5,8 miljarder. 91 000 arbetslösa passerade den upphandlade tjänsten ”Stöd och matchning” som tillhandahålls av närmare 200 privata aktörer, men bara en knapp sjättedel fick ett osubventionerat jobb tre månader senare. I Norrbottens län är det så pass illa att de privata matchningsaktörerna kan vara hur dåliga som helst i hälften av kommunerna men ändå tillåtas vara kvar på marknaden, eftersom för få aktörer lockas hit och valfrihet för individen måste garanteras.
För det tredje sjunker arbetslösheten bland både inrikes och utrikes födda, trots att Sverige tagit emot nära en kvarts miljon flyktingar bara under 2014 och 2015. Det stora inflödet har varit och är en utmaning, men tack vare en stark konjunktur och regeringens satsningar ser vi nu ett trendbrott i nyanländas etablering på arbetsmarknaden.
Det går åt rätt håll men ytterligare investeringar i integration och utbildning behöver göras om matchningen ska förbättras. Att tro att en privatisering skulle vara nyckeln till detta är inte bara naivt utan skulle till sist göra jobbförmedlandet i Norrbotten sämre.