Den gångna helgen var jag på en konferens om islamofobi. Det är, enligt min bedömning, en av samtidens mest laddade frågor. Under lördagen fick vi höra några av världens främsta forskare i ämnet, från Berkeley på University of California, USA, och från Nederländerna. På söndagen var det panelsamtal mellan publik och forskare.
Framför allt handlade konferensen om hur det västerländska kunskapsarvet, exempelvis det filosofiska och politiska, är uppbyggt utifrån koloniala strukturer; patriarkala och rasistiska. Kunskapen som västerländska samhällen är uppbyggda efter är framtagna av en vit manlig elit. Kvinnor och andra befolkningskategorier har varit – och är – exkluderade. De har ansetts som mindre vetande primitiva varelser och deras kunskap och erfarenheter har betraktats som ointressanta. Konsekvensen är att samhällets fundament bygger på institutionell rasism och sexism. Jämställdhet är ett försök att komma åt patriarkala strukturer men det går ju väldigt långsamt.
Också våra sinnen genomsyras av en kolonial tankestruktur som bland annat yttrar sig i sexism, rasism och islamofobi bland allmänheten, menade forskarna. Västerlandet ser sig som modernt och framåtskridande och västerlänningars självbild är också sådan; bättre vetande och mer utvecklade än människor från andra kulturer.
Det existerar ett samspel mellan samhällets maktinstitutioner och den enskilda människan. Även minoriteter tvingas förhålla sig till dessa strukturer, vilket kan resultera i självdiskriminering, eller internaliserad stigmatisering. Bland annat kan det betyda att samhällets negativa attityder till gruppen tas över av enskilda personer men också av gruppen som helhet.
Det jag skriver är förstås en förenklad bild av all kunskap vi fick till oss på konferensen, mer får inte plats i en krönika.
En annan aspekt på de två dagarna är bristen på intresse för islamofobi bland allmänheten. Hur muslimer stigmatiseras och systematiskt diskrimineras, i exempelvis arbetslivet. Hur islam framställs som ett inre hot mot nationen. Konferensens var öppen, förra årets motsvarande likaså, men endast ett par personer var vita icke-muslimer, däribland jag.
Intressant var också att publiken till ungefär 70 procent bestod av kvinnor. Det var mest kvinnor som ställde frågor och kommentarer. En hel del av dem är ledare för olika organisationer där muslimer är medlemmar. En av forskarna betonade också att det muslimska samhället ska uppmuntra kvinnor som ledare. Att det redan är många rörelser runt om i Europa som leds av kvinnor. Eftersom jag har en del kontakter i det muslimska samhället sedan tidigare visste jag att det i Göteborg finns ett stort antal kvinnor som leder organisationer. Det går helt på tvärs med stereotypen om den förtryckta beslöjade muslimska kvinnan. Min förhoppning för 2018 är att den feministiska rörelsen i Sverige ska förstå det och bilda allianser med sina systrar.
En del debattörer retar sig på att muslimska personer kallar varandra syster och bror, eller ibland syskon. Men när det vita svenska feministiska systerskapet kommer på tal så reagerar ingen. I systerskapsbegreppet ligger solidaritet inbäddat men uppenbarligen gäller det bara vissa.