De 17 norrbottniska ombuden på S-kongressen i Göteborg har varit flitiga i både talarstolen och korridorsnacket. Deras arbete har också gjort avtryck i kongressbesluten. Några exempel:
Evelina Harr, Boden, lyfte behovet av att öka antalet kvotflyktingar och en mer rättssäker prövning för asylsökande, skrivningar som partikongressen ställde sig bakom.
Johan Lund, Boden, fick stöd för ett förslag om att stärka den polisära närvaron i hela landet.
Carina Strömbäck, Kalix, argumenterade för att stärka det arktiska perspektivet i partiets politiska riktlinjer – och fick tummen upp från utrikesminister Margot Wallström.
Carina Sammeli, Luleå, talade om vikten av att lärcentra etableras och utvecklas på fler platser i landet, vilket även blev kongressens beslut.
Niklas Nordström, Luleå, fick stöd för starka skrivningar om Norrbotniabanan och den botniska korridoren.
Det är inga självklara framgångar. På en kongress, som består av 350 ombud och där många andra frågor står på dagordningen, är det lätt att drunkna i mängden. Det krävs hårt fotarbete för att få igenom sina synpunkter. Det räcker inte med att gå upp i talarstolen, lägga ett yrkande och tro att det ska gå igenom. Den som verkligen vill påverka måste också samtala och samverka med andra för att få stöd för sina krav och idéer. En fluga gör ingen sommar – och ett enstaka ombud gör inte ett kongressbeslut.
För Norrbottens del har samarbetet med de övriga skogslänen varit viktigt för att nå resultat. Tillsammans har de sex S-distrikten i norr (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Dalarna och Gävleborg) haft totalt 85 av ombuden på partikongressen. Det ger distrikten en starkare tyngd om de agerar gemensamt istället för på egen hand.
Betydelsefullt är även att partiledningens företrädare har varit lyhörda för synpunkterna norrifrån. Under kongressen talade jag med en norrbottning som hyllade forsknings- och rymdminister Helene Hellmark Knutsson, som är ordförande för Socialdemokraterna i Stockholms län.
”Hon är en vän av hela landet. Hon talar alltid om vikten av forskning och högre utbildning i hela Sverige”, framhöll han.
Jag skulle vilja påstå att det synsättet delas av de flesta i regeringen och partitoppen. Det finns en bred socialdemokratisk samsyn om att det gäller att ta tillvara resurserna och möjligheterna i alla delar av riket.
Det eniga beslutet om Norrbotniabanan är en tydlig symbol.
Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms län, har beskrivit Norrbotniabanan som ”en krigsförklaring” mot Stockholm.
Några sådana försök att ställa stad mot land existerade inte under S-kongressen. Tvärtom upprepade alla vikten av att de nu planerade satsningarna på välfärd, infrastruktur och polis kommer hela landet till del.
En sådan sammanhållningspolitik är dessutom ekonomiskt rationell. Sverige lever inte av urban tillväxt allena. Det är av värde för hela landet att livsmedelsföretagen i Skåne, gruvorna i Norrbotten, skogsnäringen i Småland, fordonsindustrin i Västsverige och annan verksamhet runtom i landet kan fortsätta skapa jobb och inkomster. Parollen ”stad och land – hand i hand” kan bli en valvinnare för socialdemokratin 2018.