Olof Palme (S-ledare 1969-1986) beskrivs ofta – och med rätta – som en progressiv och jämställdhetsinriktad politiker. Han drev på för utbyggnaden av både barnomsorg och föräldraförsäkring. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen ökade under hans regeringstid.
Allt var dock inte bra. Det var dåligt ställt med jämställdheten i de egna leden.
I Palmes regering efter valet 1982 fanns bara fyra kvinnor. 15 av totalt 19 statsråd var män. På den tiden var det inte tal om jämställdhet i politiska och fackliga styrelser. Det fanns få kvinnor på tunga poster i arbetarrörelsen.
Det har skett framsteg sedan dess. Begreppet varannan-damernas är numera en självklarhet inom socialdemokratin. Feminismen är en ledstjärna när den S-ledda regeringen talar både inrikes- och utrikespolitik. Tunga departement som UD och finansen leds av S-kvinnor.
Kvinnornas frammarsch har varit extra stark och tydlig i Sverige. Vi kan emellertid se en liknande utveckling i hela världen.
I en intressant artikel i tidningen Forskning och Framsteg (den 1 februari 2011) menar professor Arne Jernelöv att ”vi går mot en kvinnodominerad värld”.
Han beskriver det som ”en global megatrend”. Makten skiftar kön.
”Om dagens trender fortsätter så lever vi snart i ett samhälle där kvinnor dominerar – genom sin högre utbildning, genom kontroll av barnafödandet och för att moderna samhällen efterfrågar allt mer av de kvaliteter och förmågor som brukar ses som kvinnliga”, framhåller Jernelöv.
Tendensen är tydlig på högskolor och universitet. Ungefär 60 procent av högskolestudenterna i Sverige är kvinnor. Sakta men säkert får vi fler kvinnliga professorer, även om det återstår mycket att göra.
Också i storbolagsledningarna märks förändringen. 2016 uppgår andelen kvinnor i börsbolagens styrelser till 36 procent. Det är en klar uppryckning jämfört med början av 2000-talet. 2001 var siffran så låg som 5,6 procent! Men samtidigt som vi gläds över framstegen för jämställdheten måste vi diskutera den nya ojämlikhet som är på väg att växa fram.
I Dagens Nyheter (ob lib) den 8 september 2015 skriver ledarskribenten Amanda Sokolnicki tankeväckande om de unga grabbar som halkar efter.
Den som vill kan rycka på axlarna åt utvecklingen, tycka att grabbarna får skylla sig själva och borde anstränga sig mer. Men det är en situation måste tas på större allvar än så. Den är inte bara ett problem för enskilda individer, utan ett växande samhällsbekymmer.
Hos dem som hamnar utanför och marginaliseras föds ilska, bitterhet och frustration – ibland rent hat. En del lockas av antidemokratisk och antifeministisk retorik. Amanda Sokolnicki konstaterar klokt:
”Målet måste vara ett jämställt samhälle där var och en – oavsett kön – ska få chansen. Och för att uppnå det kommer pojkarna att behöva ägnas mer uppmärksamhet framöver. Det är ovant, men nödvändigt.”
Det tål att sägas även denna dag, Internationella kvinnodagen 2017. Det finns en fara när många känner sig utanför och saknar delaktighet i samhällsutvecklingen. Den politiska utgångspunkten för framtiden måste därför vara självklar. Alla ska med. Utanförskap och ojämlikhet skadar alltid samhället.