Den elfte delen i Bonniers serie ”Sveriges statsministrar under 100 år” handlar om liberalen Felix Hamrin. Författaren Anders Johnsson har dock haft en omöjlig uppgift. Det finns i princip ingenting att skriva om Hamrin som statsminister. Hamrin hann bara vara statsminister i 50 dagar. Han tog över efter partikollegan Carl-Gustaf Ekman som gjorde skandal och tvingades avgå 1932. Men bara ett par månader senare blev det ett riksdagsval som vanns av Socialdemokraterna.
Per-Albin Hansson tog över rodret i regeringskansliet och Hamrin fick lämna. Han är därmed historisk som den person som varit statsminister absolut kortast tid i Sverige.
Men det finns andra delar i Hamrins politiska gärning som är intressantare. Han var finansminister 1930-32 och den siste representanten för ”the old school” i den ekonomiska politiken.
Hamrin, liksom i princip alla av dåtidens politiker, var skolad i en enkel ekonomisk teori.
Det skulle alltid vara budgetbalans. Det innebar att statens utgifter skulle skäras ned när det var lågkonjunktur och statens intäkter minskade.
Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes introducerade emellertid ett nytt synsätt. Enligt Keynes borde staten tvärtom underbalansera budgeten i dåliga tider för att därigenom stimulera efterfrågan och motverka en stigande arbetslöshet. Sedan skulle staten även se till att spara i ladorna och inte låta utgifterna skena när det var goda tider. I Sverige inspirerades Ernst Wigforss och Socialdemokraterna, liksom den då unge liberalen Bertil Ohlin, senare blev partiledare för Folkpartiet/Liberalerna.
Resten är historia. S tog över regeringsmakten efter Hamrin. S-legendaren Ernst Wigforss blev ny finansminister. 1933 presenterade Wigforss den statsbudget som brukar betecknas som genombrottet för keynesianismen i Sverige. S introducerade beredskapsarbeten med marknadsmässiga löner för de arbetslösa och en ny arbetslöshetsförsäkring.
Det var en politik som upprätthöll de arbetslösas köpkraft, skapade meningsfull sysselsättning och motverkade utslagning från arbetsmarknaden.
Offentliga medel användes för att stimulera ekonomi. Regeringen såg till att det blev bättre bostäder och vägar. Folk fick jobb och inkomster. Som författaren och journalisten Björn Elmbrant visar i boken "Innan mörkret faller" (Atlas) medverkade denna politik även till att de nazistiska partierna aldrig fick något riktigt genomslag i Sverige. Demokratin levererade. En politik för jobb och generell välfärd fungerade som ett motmedel mot nazism och fascism.
Det finns mycket att lära av detta. Dagens verklighet är visserligen en annan än då. Men behovet av att skapa vettiga alternativ för dem som inte får plats på den ordinarie arbetsmarknaden är lika stort nu som då. Det är bättre att arbetslösa får beredskapsarbeten med avtalsenliga löner än hamnar utanför.
Utanförskap, klyftor, arbetslöshet och bristande framtidstro fungerar alltid som grogrund för extremism och fanatism. Både den totala arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten minskar just nu, vilket är glädjande. Men det finns fortfarande 165 000 ungdomar som varken arbetar eller studerar, enligt Temagruppen för unga i arbetslivet.
Risken är att många av dem vänder demokratin ryggen om de inte känner sig delaktiga i normalt arbets- och samhällsliv. Därför kan dagens Wigforss, finansminister Magdalena Andersson, inte luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Det krävs ännu mer i jobbpolitiken.