Ledare: Kristerssons kris är ofrånkomlig

Statsministern tillika partiledaren Fredrik Reinfeldt (M) meddelade sin avgång, och åtta år av moderat uppgång visade sig vara över. Sedan valdes Anna Kinberg Batra (M) till ny partiledare, de sju partierna som inte är Sverigedemokraterna kom överens om att inte ge SD inflytande, i den så kallade “decemberöverenskommelsen”.

Uppgörelsen innebar i princip att det block som tillfälligt var minst av Alliansen (Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna) och de rödgröna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet) skulle lägga sig platt inför det andra. Ett sätt att helt enkelt låtsas som om SD inte fanns.

Denna uppgörelse var givetvis till fördel för det rödgröna blocket just då, och inom Kristdemokraterna särskilt fanns ett missnöje över denna uppgörelse. Kristdemokraterna var också det första parti att överge Decemberöverenskommelsen, varpå även Anna Kinberg Batra pressades av sina partimedlemmar att göra detsamma.

Anna Kinberg Batra fick avgå, och till ny partiledare utsågs Ulf Kristersson (M). Kristersson har byggt upp hela sitt ledarskap på att mena att hans företrädare, (både Reinfeldt och Kinberg Batra), haft brister, att något sådant som Decemberöverenskommelsen aldrig igen ska upprepas, och att om Sverigedemokraterna skulle vilja stötta Allians-politik medan Alliansen var i opposition så skulle det accepteras.

Detta hade inte varit ett problem för Ulf Kristersson om Alliansen blivit största block i valet 2018. Då hade Alliansen kunnat styra Sverige i minoritet men som största block, eftersom de allians-partierna antagligen förutsatte att S, MP, och V ändå aldrig skulle samarbeta med Sverigedemokraterna.

Så blev det inte. Följden blev istället att Alliansen splittrades efter att M och KD uppgett att de var okej med SD:s aktiva stöd för att bilda regering, medan Centerpartiet och Liberalerna valde att hellre göra upp med S och MP, under förutsättningen att även Vänsterpartiet skulle hållas utanför.

Därför består den nuvarande oppositionen i riksdagen av följande partier: Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det är också därför vi den senaste månaden sett Moderaterna och Vänsterpartiet samarbeta i frågan om välfärdsmiljarderna.

Detta får många att höja ögonbrynen. Det som ofta är en moderats hjärtefråga är ju sänkta skatter och mindre pengar till välfärden. Sänkta skatter får moderatväljare av den socialdemokratiskt ledda regeringen, eftersom det var ett av kraven från Centern och Liberalerna. Välfärdsmiljarder är inget som moderater går igång på. Att samarbeta med V i denna fråga handlar mer om att sätta press på sittande regering än sakfrågan i sig.

Det går inte att låta bli att undra hur nöjda moderater runt om i landet är över partiets utveckling de senaste åren. Moderatledaren Kristersson har öppnat dörren till SD, (vilket långt ifrån alla moderater vill), och samtidigt börjat samarbeta med Vänsterpartiet (vilket verkligen ingen moderat vill). Vill man ha ett nyval? Och vad tänker man sig utgången av ett sådant ska vara?

Får Kristersson möjlighet att få ihop en regering med SD kommer det ändå inte gå att få ihop. Vänsterpartiet kommer inte stötta en sådan konstellation, och Centern och Liberalerna kommer antingen vara så små att de trillat ur riksdagen, eller för arga för att stötta Moderaternas planer. Denna ekvation måste Kristersson lösa om han någonsin vill bli statsminister, även om det mest troligt redan är för sent.