I slutet av november åkte jag och ett par kompisar till New York på en minisemester. Vi hann uppleva massor av trevligt, intressant och spännande i denna pulserande storstad – Broadwaymusikalen Jersey Boys, NHL-ishockey, Central Park, Guggenheim Museum, MoMas, FN-högkvarteret, One World Trade Center, en garnaffär (!) i Soho med mera.
Sista kvällen, måndag 28 november, var vikt för NBA-matchen mellan New York Knicks och Oklahoma City Thunder i Madison Square Garden.
Det var en mäktig upplevelse att besöka denna anrika inomhusarena – ”the worlds most famous arena”, som speakern säger.
Efter ett par timmar med Carmelo Anthony, Russell Westbrook och andra NBA-stjärnor var det dock dags att lämna arenan och avsluta den sista aftonen i New York. Men när jag reser mig upp inser jag att något är fel. Min plånbok är borta. Jag letar i min rock, kavaj och byxor, kollar under stolen där jag suttit, springer ned till en toalett jag besökt under pausen. Men plånboken är försvunnen.
Jag pratar med arenapersonalen och frågar om någon lämnat in en upphittad plånbok. Men icke. Vi rusar till en restaurang där vi åt middag före matchen, snackar med servitörerna och kollar under bordet där vi satt några timmar tidigare. Men nej! Plånboken är och förblir puts väck – och jag har ingen aning om jag blivit utsatt för en ficktjuv eller tappat bort den i trängseln i eller runt Madison Square Garden.
Återstår bara att ringa och spärra korten. Hoppet om att återfinna plånboken har övergivit mig. Som tur var hade jag inte så mycket kontanter i börsen – cirka 140 dollar.
När jag kollar med banken verkar inte heller någon ha hunnit röra reskassan på mitt bankkonto. Dessutom är det ju en välsignelse att jag har ett par snälla kompisar som lånar mig pengar till mat, taxiresor och annat som jag behöver under det sista dygnet i New York.
Morgonen efter matchen gör jag ett sista desperat försök och ringer till Madison Square Garden för att kolla om de hittat någon plånbok under städningen av arenan.
”No, sir!”, blir det trista svaret.
Jag får inleda återresan till Sverige utan plånbok och konstatera att det blev en dyster slutpunkt på en i övrigt mycket bra resa.
I lugn och ro på flygplatsen Newark börjar jag emellertid att kolla jobbmejlen på min mobiltelefon. Det har jag annars undvikit under New York-vistelsen. När jag scrollar igenom den långa mejllistan är det särskilt en rubrik som jag fastnar för – ”Borttappad plånbok”.
Mejlet visar sig vara skrivet av Patrik Hellberg, som har titeln ”vice president, client executive, large corporations & institutions” hos Swedbank i New York. Han brukar vanligtvis inte hålla reda på bankkundernas plånböcker men har blivit kontaktad av en person angående en borttappad plånbok i USA som innehåller ett Swedbank-kort.
Den kan tillhöra mig, misstänker Hellberg. Han ber att jag hör av mig.
Sagt och gjort. Några sekunder senare har jag och Hellberg telefonkontakt. Han ställer några kontrollfrågor för att kolla att plånboken verkligen är min. Sedan ber jag honom att förmedla min adress i Sverige till upphittaren – och uppmana denne att ta en ordentlig hittelön från kontanterna innan han skickar plånboken. Ungefär en vecka senare landar en UPS-försändelse i min brevlåda i Luleå. Alla kort, ID-handlingar och varenda liten cent är med.
På det tjocka vadderade kuvertet kan jag se namnet på min räddande ängel i New York. Han heter Frank Bruno och bor i Rocky Point på Long Island. Jag vet inte mer om honom än så. Bevisligen är dock denne Frank Bruno en anständig människa och en hedersman som ser till att återbörda borttappade plånböcker till slarvpellar på andra sidan av jordklotet. Som ett tack har jag skickat både honom och Patrik Hellberg en julklapp.
För mig är den förlorade plånbokens återkomst ett litet julmirakel.
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”, heter det ju i Bibeln.
Den etiska principen följde Frank Bruno – och den är ett bra rättesnöre för oss alla. Det stora är inte alltid gott, men det goda är alltid stort.