Redan i mitten av december fick Grums kommun i Värmland en fin julklapp. Skogskoncernen Billerud Korsnäs investerar enorma 5,7 miljarder kr i en ny kartongmaskin på Gruvöns bruk. Produktionen ska utökas för att vinna fler marknadsdelar. Under några år kommer projektet även att skapa jobb åt många byggnadsarbetare och installatörer.
Vid årsskiftet 2017/2018, när arbetet beräknas vara som mest intensivt, kan hela 1 200 män och kvinnor vara på plats samtidigt. Detta i en liten kommun med bara 9 000 invånare.
Jätteinvesteringen i Grums är ett bevis för att svensk industri inte är "basically gone" (i praktiken borta), som dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) hävdade i ett besynnerligt tal i Davos 2012.
Det finns dessutom fler goda exempel. Under 2015 bestämde sig Astra Zeneca för att investera över två miljarder i en ny produktionsanläggning för biologiska läkemedel i Södertälje – och i augusti samma år beslutade SCA att göra en av de största industriinvesteringarna i Sverige genom tiderna (8 miljarder kronor!), i en massafabrik i Östrand. Dessutom slog Volvo försäljningsrekord med mer än en halv miljon sålda personbilar under fjolåret. Därför kan ingen seriös bedömare beskriva industrin som passé eller ute.
Statistiken talar även ett tydligt språk. Industrin och den industrinära produktionen svarar för en femtedel av Sveriges BNP, bruttonationalprodukt. Tillsammans står industrin och den industrinära tjänstesektorn för 77 procent av det samlade exportvärdet, vilket motsvarar nästan hälften av landets BNP.
Glädjande nog har Sverige nu även begåvats med en regering som ser dessa enorma värden och vikten av en aktiv industripolitik. Med sin bakgrund som ordförande i IF Metall och som industriarbetare vet regeringschefen Stefan Löfven mer än de flesta vad industrin betyder för jobben, välfärden och ekonomin.
Utan industrin skulle Sverige vara fattigare. Välfärden bygger på att det finns starka företag som hävdar sig i den internationella konkurrensen.
Det är också skälet till att närings- och innovationsminister Mikael Damberg tagit fram dokumentet "Smart industri – en nyindustraliseringsstrategi för Sverige". Industripolitiken ska vässas.
"Den innovationsförmåga som medarbetarna och företagen inom industrin och de industrinära tjänsterna bär på utgör alltjämt grunden för Sveriges välstånd", skriver Damberg helt riktigt i förordet.
Industristrategin handlar om att utveckla jobb, välfärd och export. Men den har betydelse även för klimat- och miljöpolitiken. Damberg framhåller att innovationskraften och kompetensen hos de svenska industriföretagen behövs för att möta klimatförändringarna. Skogsnäringen kan bistå med förnybara material och bränslen, fordonsindustrin med säkrare och mer hållbara transporter och informations- och kommunikationsföretagen kan bidra till för att göra samhället smartare och mer resurseffektivt.
Tyvärr skapar nyindustrialiseringsstrategin inga stora rubriker i de stora Stockholmsmedierna. De visar sällan intresse för de värden som skapas i orter som Grums, Borlänge, Sundsvall, Piteå, Luleå eller Kiruna. Men programmet ”Smart industri” är i alla fall ett bevis för att det skett en omläggning av politiken efter regeringsskiftet 2014. Sverige har fått en regering som bryr sig om industrin.
När den borgerliga regeringen talade näringspolitik handlade det i princip bara om rut-avdraget och den privata tjänstesektorn. Nu har vi en näringsminister och statsminister som vill utveckla exportnäringarna och stärka Sverige som industrination. På sikt har det betydligt större betydelse för jobben och välfärden i Sverige än om taket för rut-avdraget uppgår till 25 000 eller 50 000 kronor.