I mitten på 1980-talet bestämde sig den dåvarande LO-ledningen för att köpa en större fastighet på Avenue de Tervueren i centrala Bryssel. Jag ska låta vara osagt om det var tänkt som en smart placering av medlemmarnas pengar eller om att det fanns andra strategiska tankar bakom affären. I efterhand visade sig fastighetsköpet emellertid vara ett lyckokast.
Under senare delen av 1980-talet fördjupades och utvidgades det europeiska samarbetet.
Dåvarande LO-basen Stig Malm och TCO-ordföranden Björn Rosengren förstod att bygget av EU:s (eller, som vi sa då, EG:s) inre marknad skulle påverka vardagen även för svenska löntagare, oavsett om Sverige var medlem eller inte. Därför gällde det att göra den svenska fackföreningsrörelsens röst hörd i Bryssel. Facket skulle finnas på plats för att kunna påverka EU-besluten.
I det läget var det bra att facket redan ägde ett hus i Bryssel. 1989 förvandlades det till ett Brysselkontor för LO och TCO. 1997 anslöt även Saco. Ambitionen var – och är – att bevaka samarbetet i Europeiska unionen och att stödja de fackliga centralorganisationernas arbete för en europeisk politik som ligger i linje med de svenska löntagarnas krav och intressen.
”En av de viktigaste frågorna just nu är revideringen av EU:s utstationeringsdirektiv”, berättar Karla Wixe, som är chef för fackens Brysselkontor sedan 1 januari 2016 men just nu befinner sig på jullov i Luleå.
Wixe är uppvuxen på Porsön i Luleå och har starka rötter i norr. 2005 lämnade hon emellertid Norrbotten för juridikstudier i Umeå. Efter avslutade studier har Wixe bland annat jobbat hos Södertörns tingsrätt, en advokat¬byrå och sekretariatet på Europaparlamentet. Dessutom har hon praktiserat hos UD och ett svenskt regionkontor i Bryssel.
Men nu är det alltså arbetsrätten och löntagarnas villkor som står i fokus för Wixe.
När jag träffar Wixe över en kopp kaffe beskriver hon hur facket driver på för att det ska finnas schyssta arbetsförhållanden på den europeiska arbetsmarknaden, för social sammanhållning och för att EU-besluten ska ta hänsyn till den svenska kollektivavtalsmodellen.
Ett exempel är det omtalade utstationeringsdirektivet. Enkelt uttryckt handlar det om vilka villkor som ska gälla för arbetskraft från ett EU-land som jobbar i ett annat EU-land. Ska polska byggnadsarbetare, som jobbar i Sverige, följa svenska kollektivavtal eller hemlandets regler?
För Wixe och de svenska facken är inställningen glasklar.
”Vi slår vakt om kollektivavtalen och den svenska modellen. Det ska vara lika lön för lika arbete i Sverige”, säger hon.
Hon upplever även att det synsättet har stöd hos den nya EU-kommissionen, som är mer socialt inriktad än den tidigare. Men utgången av revideringsarbetet är inte självklar. Det finns medlemsländer och intressen som bromsar och inte vill ha några förändringar i utstationeringsdirektivet.
”Kanske kan det bli förhandlingar mellan de olika EU-institutionerna till hösten”, förutspår Wixe.
Wixe kan beskrivas som en facklig lobbyist – ett ord som ibland har en dålig klang i svensk samhällsdebatt. Men det hon och medarbetarna gör på Brysselkontoret är egentligen bara det som svenska folkrörelser alltid har gjort. De försöker påverka politiska beslut. I princip är det ingen skillnad på vad facket gör i Bryssel jämfört med det facklig-politiska arbetet i Sverige. Om det ska bli EU-beslut som tar hänsyn till löntagarnas rättigheter så gäller det att facket hörs.
Som Wixe uttrycker saken:
”I Bryssel finns otroligt många lobbyister, ofta från kapitalstarka intressen. Det är viktigt att facket finns på plats och balanserar upp det.”
Kort sagt: Kontoret på Avenue de Tervueren har en lika viktig funktion nu som 1989. I en tid när europeiseringen av kapital och företag är en realitet måste även facket ta fajten på den europeiska arenan. 2016 innebar många bakslag för EU-tanken – icke minst resultatet i den brittiska folkomröstningen. Men ”EU-maskineriet fortsätter att puffa på”, som Wixe uttrycker saken. EU samlar alltjämt 28 medlemsländer och 500 miljoner människor.
”Det är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid”, sa helt riktigt USA:s president Barack Obama i sitt stora Europatal i Hannover 25 april i år.
EU är och förblir ett vettigt alternativ till den extrema nationalism som slukade Europa en gång i tiden.