Med jämna mellanrum dyker det upp liberala debattörer som tycker att det är dags att skrota den svenska modellen. Men den svenska partsmodellen fortsätter att leverera både goda reallöneökningar åt löntagarna och konkurrenskraft åt svenskt näringsliv.
Det fanns farhågor om att 2016 skulle bli ett stökigt år på svensk arbetsmarknad. Fack och arbetsgivare omförhandlade sammanlagt 498 kollektivavtal som berörde omkring 2,7 miljoner arbetare, tjänstemän och akademiker. Men det mesta löste sig genom lugna och sakliga förhandlingssamtal. Sverige fortsätter att ha få förlorade arbetsdagar på grund av arbetsmarknadskonflikter. Både fack och arbetsgivare tog ett stort ansvar för att lönebildningen kunde ske i sansade och balanserade former även 2016.
”Antalet varsel och förlorade dagar motsvarar ungefär tidigare stora avtalsår”, konstaterar Medlingsinstitutets generaldirektör Carina Gunnarsson.
Medlingsinstitutets rapport för 2016 visar också att reallönerna, det vill säga de verkliga löneökningarna efter avräkning mot prisökningar, fortsätter att stiga. Förra året steg de preliminärt med 1,4 procent, och sedan 1995 har de stadigt ökat med 63 procent.
”Få länder kan mäta sig med den utvecklingen som vi har haft under lång tid. Sett till omvärlden är den här modellen unik”, säger helt riktigt IF Metalls ordförande Anders Ferbe.
I en intervju med Dagens Arena konstaterar även Valter Hultén, makroekonomisk analytiker på Medlingsinstitutet, att den svenska konkurrenskraften inte förändrats märkbart.
”Vi har de senaste åren haft lite högre arbetskostnadsökningar jämfört med omvärlden, men sett till produktiviteten, kostnaderna per producerad enhet, har svensk industri haft en starkare utveckling än omvärlden. Sen skall man också ta hänsyn till valutakurseffekten, den svaga svenska kronan har kanske påverkat den här utvecklingen mest”, säger han.
I ett pressmeddelande sammanfattar Medlingsinstitutet: ”Vid en internationell jämförelse står sig Sveriges konkurrenskraft väl, även om den svaga konjunkturen i Europa drabbat svensk industriproduktion och export. Kostnadsläget har också gynnats av att kronan har försvagats sedan 2013.”
De goda resultaten 2016 borde vara en lärdom inför den stora avtalsrörelsen som stundar även 2017. Totalt 465 avtal, som berör 2,3 miljoner löntagare, ska omförhandlas i år.
En fortsatt ansvarsfull lönebildning är till glädje för både fack, arbetsgivare och svensk samhällsekonomi. Givetvis finns det, som alltid, skilda uppfattningar om fördelningen av produktionsresultatet. Men alla tjänar på att dessa intressekonflikter hanteras – i konstruktiva och pragmatiska former – vid ett förhandlingsbord.
Militanta och högljudda stämningar bland fack eller arbetsgivarorganisationer gynnar inte Sverige.
Det borde dessutom finnas goda förutsättningar att komma överens. De fackliga organisationerna kräver inga orimligheter eller konstigheter.
Facken inom industrin kräver löneökningar på 2,8 procent för att säkra reallöneökningar, fortsatt utbyggnad av systemen för arbetstidsförkortning och delpension/flexpension.
Det är ingen revolution, utan ungefär samma typ av stegvisa förbättringar som präglat svensk arbetsmarknad under de senaste 20 åren.