Under onsdagen kom tingsrättens dom efter den tragiska Nordkalkolyckan i Luleå 2011. Fem inhyrda arbetare skadades. Johan Löfroth, som var bara 23 år, dog. Gustaf Seppelin Solli, då 19 år, blev märkt för livet.
Både företaget och den åtalade platschefen döms för arbetsmiljöbrott. Nordkalk får en företagsbot på tre miljoner kronor. Platschefen får en villkorlig dom och böter.
Domen framstår som lindrig med tanke på de fruktansvärda konsekvenserna. Men den är egentligen inte överraskande. Fällande domar efter arbetsplatsolyckor är försvinnande få och straffen blir i princip alltid bara böter eller villkorligt.
SVT:s Uppdrag Granskning gjorde nyligen en kartläggning av dödsfallen på byggarbetsplatser under åren 2008-2014. Det handlar om totalt 73 dödsfall. Det blev 15 åtal för vållande till annans död. Bara fem ledde till fällande dom. Straffen blev villkorlig dom eller böter. Inget fall ledde till fängelsestraff.
Det är emellertid en tydlig signal till regering och riksdag. Straffsatserna för arbetsmiljöbrott måste ses över och skärpas. Det måste svida mer för arbetsgivare som struntar i arbetsmiljön.
Bedrövligt är även att det rättsliga efterspelet tagit så lång tid. Det tog mer än fem år att få fram en tingsrättsdom!
En sådan lång och senfärdig process förstärker bara smärtorna och lidandet för alla drabbade och deras anhöriga.
De senaste åren har regering och riksdag gett ökad prioritet till arbetsmiljöfrågorna, vilket är bra.
Arbetsmiljöverket har fått ökade anslag så att det kan anställa fler yrkesinspektörer som kan slå ned på dåliga arbetsmiljöer. Det statliga bidraget till utbildningen av regionala skyddsombud har höjts. Det satsas särskilt på arbetslivsforskningen.
Men det räcker inte. Polisen behöver också bättre verktyg för att kunna utreda allvarliga arbetsmiljöbrott. Kompetensen inom rättsväsendet måste bli bättre.
I boken ”Döden på jobbet” (Atlas 2013) har prisbelönta journalisten Elinor Torp granskat Nordkalkolyckan i synnerhet och arbetsmiljöpolitiken i allmänhet.
Hon visar på en rad allvarliga brister. Dels hos polisen som inte prioriterar arbetsmiljöbrott. Dels hos domstolarna som saknar specialkunskaper om denna typ av brott.
I en ledare i den fackliga tidskriften Dagens Arbete påpekar chefredaktören Helle Klein att de särskilda polisutredarna dessutom kan ha ansvar för både miljö- och arbetsmiljöbrott.
”De kan få ägna sig åt stulna fågelägg likaväl som åt brott där människor dör på jobbet”, konstaterar hon.
I rekryteringen läggs inte heller någon särskild vikt till kompetens kring just arbetsmiljöbrott.
När polisen våren 2016 sökte utredare för miljö- och arbetsmiljöbrott i Luleå nämndes i platsannonsen att kunskap om miljöbalken var meriterande. Det stod dock inget om behovet av kunskaper om arbetsmiljöstiftningen!
Det säger något om hur lågt prioriterade arbetsmiljöbrotten har varit – och är.
Det är dock oacceptabelt. Bristfälliga arbetsmiljöer är ett problem även i det moderna Sverige.
Visserligen månar de flesta arbetsgivare om sina anställda och deras arbetsmiljö. Men 2016 anmälde 13339 kvinnor och 18714 män arbetsolyckor i Sverige. 45 människor dog i olyckor på jobbet, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Det visar att det fortfarande finns att göra för fack, företag och politiker. Vi är ännu långt från målet att ingen ska behöva dö eller skadas allvarligt på jobbet.
Nordkalkolyckan är tyvärr ingen unik händelse.