I valet 2014 var det mer än 1,9 miljoner svenskar som röstade på Socialdemokraterna. Näst flest röster hade Moderaterna som backades upp av 1,4 miljoner väljare. Men steget från att rösta på ett parti till att bli partimedlem är långt. Sammanställningen över partiernas medlemssiffror för 2016 visar att S har 8 9000 medlemmar medan M har 45 000 medlemmar (NSD den 8 mars). Bara en bråkdel av miljoner väljare är alltså beredda att kliva in i partierna. Under en följd av år har medlemstrenden dessutom pekat nedåt.
Sverige har blivit mer av en åskådardemokrati. Färre deltar i partiernas aktiviteter och den praktiska politiken. De följer istället det politiska spelet som åskådare via radio, tv, tidningar eller sociala medier. Sedan lägger de sin röst i valen vart fjärde år.
Det betyder inte att det saknas politiskt intresse eller samhällsengagemang i Sverige. Sverige har fortfarande ett mycket högt valdeltagande. 85,8 procent använde sin rösträtt i senaste riksdagsvalet.
Många väljer även att uttrycka åsikter och engagemang vid sidan av det traditionella partiväsendet. Det finns större eller mindre folkliga rörelser för fred, homosexuellas rättigheter, hembygdsfrågor, miljöpolitik, funktionshindrades villkor och en massa annat. Även gamla folkrörelser som nykterhets-, arbetar- och idrottsrörelserna spelar en stor roll i det moderna samhället. Fack och föreningar organiserar miljoner. LO:s medlemsförbund har alltjämt 1,4 miljoner medlemmar. Det finns nästan 20 000 idrottsföreningar i vårt avlånga land. Därför ska man vara försiktig med att dra slutsatsen att svenska folket passiviserats och vänt ryggen mot samhällslivet.
Det finns massor av eldsjälar och aktivitet även i dagens Sverige. Men det är ändå allvarligt att så många väljer bort just partipolitiken – ett grundfundament i demokratin. Demokratin blir svagare om politiken, politikerna och partierna uppfattas som en sorts exotiska djur som är långt från vanliga människors vardag och verklighet.
Socialdemokraternas facklig-politiska samarbete ger fortfarande partiet en unik kontaktyta med undersköterskor, byggnadsarbetare, handelsanställda, industriarbetare och andra LO-medlemmar. Men i takt med att färre löntagare väljer att engagera sig partipolitiskt försvagas denna länk till arbetslivet.
Ju färre som deltar i politiken, desto större blir även risken för att den folkliga medvetenheten om politikens svåra villkor minskar. Att vara med i ett parti är ju nämligen något annat än att vara med i en bya- eller intressegrupp. Partierna är ju inte till för att slå vakt om en enskild vårdcentral eller skola. De ska ju försöka hantera alla svåra målkonflikter och se till att helheten funkar.
Vad kan då göras för att vända trenden? Partierna har sitt ansvar för att försöka engagera fler. Massmedierna har sin roll för att ge en allsidig och schysst bild av politiken och partiväsendet. Men det yttersta ansvaret vilar ändå på oss enskilda medborgare. Vi kan välja att vara med eller stå utanför. Det är folket som styr om Sverige utvecklas till en åskådardemokrati eller en deltagardemokrati med ett mer livaktigt partiväsende.