Året inleddes med en valrörelse av en borgerlig Allians vars ena halva gav tvetydiga svar på om de kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna, medan den andra halvan med bestämdhet menade att det inte skulle komma på fråga. Alla andra fick liksom bara stå bredvid och klia sig i huvudet, även Socialdemokraterna och SD.
Lite som när man står som en vän eller bekant utanför en relation och redan tidigt som utomstående kan se att det här, det kommer ju inte att hålla. Det kommer bli skilsmässa. Men ändå måste man låtsas lyssna och nicka förstående åt den ena och den andre när de konsekvent pratar i mun på varann med helt olika åsikter om de mest grundläggande saker.
Samtidigt fanns SD alltid där som en skrämmande faktor omöjlig att räkna bort. Kommer de få över tjugo procent? Kommer de upp över tjugofem? Blir de rentav största parti? Men luftslottet fick pyspunka och trots att SD nådde sitt bästa resultat i ett val hittills visade sig partiets framgångar kraftigt överdrivna.
Och efter valet blev det precis som de flesta förutspått långt innan valdagen. Ingen riktigt vann, ingen är riktigt nöjd, men Stefan Löfven (S) meddelade sig vara redo att förhandla. Det ville Alliansen också, men hälften av dem ville hellre förhandla högerut. Så fortlöpte sedan hösten.
Alliansens patetiska skilsmässa sattes igång, och en handlingsförlamad övergångsregering fick styra landet medan talmannen fikade med partiledarna. SD-ledaren Jimmie Åkesson tog föräldraledigt för att resa till Thailand med Färjan-Håkan, och Annie Lööf (C) sa nej till allt utom Moderaternas servett-skiss till statsbudget.
Allt detta kan göra att folk känner ett lägre förtroende till politiken, vilket är farligt. Alla har vi nog en släkting som någon gång under julledigheten kläckt ur sig att de minsann inte tänker rösta om det blir extra val, för att de menar att de redan gjort sin plikt och att det är upp till politikerna nu att lösa situationen.
Det vi kan ägna våra sista dagar av detta absurda år att göra, är att påminna dessa människor i vår omgivning om att det faktiskt inte är ett allmänt politikerförakt som är det logiska att känna nu. Det är ett specifikt högerpolitik-förakt varje svensk väljare borde känna. För nu går vi in i det nya året med följande förutsättningar:
En statsbudget som röstats fram av Alliansen och SD och som kommer ge enorma ekonomiska biverkningar både för enskilda individer, för kommunerna, för regionerna, och för flera statliga myndigheter. Vissa tvingas varsla, vissa läggs ner helt. I princip över en natt. Därtill har vi som sagt en övergångsregering som inte kan göra någonting alls. Vi har Liberalerna och Centerpartiet som var så tydliga innan valet men som nu vacklar för de älskar ju fortfarande resten av Alliansen trots att M och KD hittat någon annan nu.
Och allt detta måste vi komma ihåg om det blir så att det blir ett extrainsatt val. Och påminna varandra om. Ja, läget är skit, men högern är ansvarig. Så se till att ägna dina sista dagar med släkten och hemvändande vänner att påminna de om det, så kanske 2019 blir ett bättre år politiskt.