Förra veckan öppnade Ebba Busch Thor (KD) upp för samarbete med Sverigedemokraterna. Tur man satt ner när det beskedet kom. Ändå har EBT hånats en hel del i media sedan dess, framför allt för hennes uttalande från i somras då hon menade att ett samarbete med SD inte kunde vara aktuellt för Kristdemokraterna ens på tjugo år.
“Tjugo år går fort i KD’s värld” skämtade många. Bland andra Jesper Rönndahl, som i sitt satir-program Svenska Nyheter i SVT menade att Kristdemokratiska år kanske är lite som hundår. Men även om citatet från i somras med all rätta går att skoja om: ärligt talat, vem är chockad över nyheten?
Kristdemokraterna gjorde ett väldigt bra val i september, och fick 6,32 procent. Det måste åtminstone beskrivas som ett bra val för att vara just Kristdemokraterna, partiet som klängt sig fast ovanför riksdagsspärren genom att leva på stödröster från moderata väljare sedan Alliansens bildande.
Men KD har hittat sin nisch. Att vara mjuk-SD. Det vill säga, partiet för dig som egentligen vill rösta på Sverigedemokraterna men fortfarande är lite rädd för att erkänna för dina kompisar att du är lite, lite smygrasist. Eller råkonservativ, beroende på hur du själv vill se det.
Kristdemokraterna har framför allt gjort en retorisk förändring, där man attackerar konsten på en tunnelbanestation i Stockholm och hävdar att det behövs en “ny sorts feminism”. Ebba Busch Thor skrev, precis innan jul, i Aftonbladet debatt att svenska traditioner är hotade. Beviset för det var ett gamla citat av Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M), båda två trollhögerns favorithatobjekt.
Dessa är exempel på ointressanta icke-frågor men som väcker stort engagemang hos de som tycker om att vara arga men inte kan sortera bland saker som är rimliga att lägga energi på att bli upprörd över. Ingen kommer någonsin tvinga någon att titta på en viss typ av konst. Och ingen kommer hindra någon från att fira jul.
Att svenska traditioner skulle vara hotade är klassiskt rasistnonsens som alltid förs på tal av någon överförfriskad farbror på julafton som tycker saker var bättre förr innan det fanns invandrare, gallerior, och elbilar överallt. Men det är precis den typen av väljare KD nu vänder sig till. Vad Kristdemokraterna egentligen driver för politik är precis lika oklart nu som det var innan valet.
Men att Ebba Busch Thor ens sa att samarbete med SD inte skulle vara aktuellt på tjugo år säger ändå något om hennes inställning till det nationalistiska, konservativa partiet som grundades av svenska nazister. Det hon sa var ändå att det inte skulle vara en omöjlighet. Det hon sa var att det inte var otänkbart.
Så fort en partiledare erkänner att samarbete med Sverigedemokraterna inte är otänkbart, ja då är det en snabb rutchkana rakt ner i Jimmie Åkessons knä. För Kristdemokraterna ska inte inbilla sig att det kommer finnas en tid då Sverigedemokraterna sitter i deras. KD kommer bli SD’s bitch, för att tala klarspråk.
Men om man är ett litet parti som Kristdemokraterna de facto är, då är man allt som oftast någons bitch. Eller knähund, eller annat valfritt ord för att beskriva relationen mellan ett stort parti med mycket makt och hybris och ett mindre parti som mest hänger på för att känna att man har någon slags inflytande.
Och Kristdemokraterna har gjort sitt val. Hellre Sverigedemokraternas hund än Moderaternas. Och sannerligen mycket hellre än Centerns och Liberalernas. För skillnaden är kanske inte så stor för KD, att vara det ena eller det andra partiets knähund, men skillnaden för SD är enorm.
För Sverigedemokraterna har aldrig haft en sådan förut, och därmed legitimeras deras politik allt mer. Ebba Busch Thor leder ett litet konservativt parti som, egentligen utan att behöva särskilt mycket politiska förslag, ritar om den politiska kartan i Sverige.