Rätten till särskilt stöd och statlig assistansersättning för personer med funktionsnedsättningar är en enda röra. Det har den varit länge.
Det handlar om flera olika system där både kommuner, stat och privata aktörer är inblandade. För att inte tala om alla personer, barn som vuxna, som är i behov av stöd och assistans för att kunna leva goda och fullvärdiga liv.
Debatten har varit intensiv och pågått länge. Regeringen har stått i främsta skottgluggen och de som drabbas av dagens röriga system har tvingats lida i onödan och oroa sig för sina liv och sin framtid. Men problemet i frågan om LSS och statlig assistansersättning är inte bara en lagstiftning som inte räcker till. Knappt någon annan del av välfärden är lika styrd och präglad av privata vinstintressen som assistansmarknaden. Det är också ett problem, och det är dags att vi tar bladet från munnen.
Ingen ska kunna göra vinst på några av samhällets mest utsatta grupper.
Kostnaden för den personliga assistansersättningen är ett slukhål för staten. Många menar här att man inte kan se enskilda människor som siffror och att detta faktiskt handlar om våra rättigheter. Men det är inte konstigt att man från regeringens perspektiv har velat få kontroll över orimlig kostnadsutveckling. Statsbudgeten har fler hål att fylla och det finns, tyvärr, fler utsatta grupper som behöver medel och stöd. Men den stora kostnaden (totalt 75 miljarder kronor per år, inklusive kommunernas kostnader, på 80 000 personer) hade inte varit ett lika stort problem om alla dessa medel faktiskt kommit brukarna eller assistanspersonalen till del. Men så är det inte. En allt för stor del av dessa medel går ut i rena vinster till assistansbolagen. Pengar som hade kunnat användas av kommuner eller stat för fler insatser eller till att höja de personliga assistenternas låga löner.
Den här frågan handlar alltså inte om att enskilda personer skulle fuska med ersättningen. Det handlar om systemfel där vinstmaximering får ta större plats än brukarnas behov.
Slutligen handlar det också om lagstiftningen. Regeringen har under större delen av mandatperioden duckat frågor och kritik och hänvisat till assistansutredningen. Man tar ställning när den är klar. Den främsta anledningen till det är att utan en utrednings förslag saknar något konkret och genomförbart att ta ställning till. Men det har såklart också varit skönt att kunna skjuta frågan på framtiden.
Men nu är utredningen här, och nu måste regeringen ta ställning till den. Utredningen innehåller en hel del klokt. Till exempel vill man att staten ska ta hela ansvaret för den personliga assistansen. I dag är ansvaret delat mellan stat och kommun, vilket i praktiken brukar leda till att ingen tar ansvar. Det är lika sant inom personlig assistans som det är inom missbruksvården. Om en instans tar allt ansvar försvinner också risken att någon faller mellan stolarna. För då finns bara en stol.
Kommande regering måste se till att lagstiftningen lever upp till sitt syfte och ger assistans till alla som behöver den. Allt annat är ovärdigt. Men vi måste också på allvar börja prata om vinstintressenas roll i det här trasiga systemet.
Vinstkrav kan drabba lika hårt som besparingskrav.