Vad som hände vet de flesta om, men att jag var mitt i min tid som SSUare just då när det hände, det har präglat mig. De som är SSUare nu och de som varit det innan mig och min generation, kan naturligtvis relatera. Det som attackerades var inte bara enskilda personer, även om vi aldrig ska glömma de som miste livet den dagen.
Men attacken var riktad mot en ungdomsorganisation och de politiska idéer som betyder allt under just den tiden i ens liv. För oss som var SSUare precis just då, var det således extra påtagligt för det hade, bokstavligen, lika gärna kunnat vara en själv, och jag och andra SSUare kände flertalet personer som faktiskt var där just då.
Idén med terror är att skrämmas. Anders Behring Breivik ville mörda så många han kunde, men han ville också göra unga rädda för att engagera sig framöver. Och det Breivik hatade, det var de socialdemokratiska idéerna. Solidaritet, människovärde, jämlikhet, frihet. Det är klart att skrämma bort framtida socialdemokrater från att engagera sig är ett effektivt sätt att ta död på de idéerna. Och när han utförde sitt brott skrek han “Dö, socialister, dö”.
Massakern på Utöya den 22 juli 2011 är ett av historiens värsta terrordåd. Både för att det var så många som blev mördade, och för att det var så in i minsta detalj planerat. Att jag råkade vara artonårig SSUare just då gör inte att jag är mer benägen att skriva om det idag på årsdagen, det hade jag gjort i vilket fall. Däremot är det personligt för mig, som för så många andra, och det vill jag ändå ha sagt.
I våras var jag på en konferens. På plats var politiker, tjänstemän, olika organisationer, journalister och opinionsbildare. Under middagen hamnade jag bredvid några helt normala personer, absolut inte kapabla att begå någon slags terrorbrott, och inte heller av den hatiska ideologi som Breivik stod för.
De började prata om den 22 juli 2011. De fastslog på ett vis som personer utan en aning men med lite för bra självförtroende ibland gör, att såhär gick det till. Såhär var det. Breivik var en galning. Den klassiska ensamvargen som blivit knäpp efter isolering från omvärlden. Denna djupt utstuderade plan för att mörda unga socialdemokrater, det manifest han skrivit, och de vapen han tillverkat, var bara en ensam galnings hittepå. Motivet kan inte vara politiskt om brottet utförs av en knäppgök.
Jag satt vid middagsbordet och lyssnade på vad de sa. De pratade inte specifikt med mig utan med varandra främst, men jag lyssnade. Jag gjorde mig redo att gå in och avbryta, ifrågasätta, rentav bli arg. Men det var en fin middag och någon höll ett tal och snart var min chans förbi. Jag önskar jag kunde gå tillbaka och säga ifrån men ibland fryser man i de lägen man egentligen inte borde, och man förbannar sig efteråt.
För jag tänkte på den kvällen på Frasses, när jag fick sms på sms om vad som hänt. Jag tänkte på telefonsamtalen jag hade med föräldrar som var oroliga över att skicka sina barn på SSUs kongress veckan efter. Jag tänkte på mina vänner i AUF som faktiskt var där, då, när det hände, och på hur orolig jag var för dem. Och jag får alltid en instinktiv lust att fly för mitt liv när jag hör namnet Anders Behring Breivik, även när jag sitter på en fin middag.
Skälet till att jag skriver om massakern på Utöya varje år på årsdagen är just för att vi aldrig får glömma. Vi får aldrig glömma offren, och vi får aldrig glömma motivet bakom brottet. När vanligt folk bagatelliserar, förminskar, och avpolitiserar hatet så har hatet vunnit.