Centern lär inte återvända till Moderaterna

Den gamla Alliansen har svaga chanser inför riksdagsvalet 2022.

Ulf Kristersson (M) verkar inte känna varma känslor inför Centerpartiet just nu, och det verkar vara ömsesidigt.

Ulf Kristersson (M) verkar inte känna varma känslor inför Centerpartiet just nu, och det verkar vara ömsesidigt.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2020-09-02 05:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är nästan två år sedan vi hade riksdagsval i Sverige. Ett val som slängde ut hela vår demokrati i ett svårt parlamentariskt läge. Därför känns det som att det kan behövas en liten uppdatering om vad som faktiskt hände.

Valet 2006 vanns av Alliansen. Alliansen bestod av partierna Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. I opposition var då det rödgröna blocket (Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet).

Valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och fick vågmästarroll. Alliansen kunde dock fortsätta styra i minoritet, båda block var fast beslutna om att hålla Sverigedemokraterna utanför och inte få inflytande.

2014 blev dock de rödgröna större block än Alliansen. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) meddelade sin avgång i och med denna valförlust. Det ledde till att S kunde bilda regering tillsammans med MP, med stöd av V.

Sverigedemokraterna hade dock ökat sedan 2010, och en uppgörelse kom på plats - den så kallade ”December-överenskommelsen”, som gick ut på att det mindre blocket alltid passivt skulle låta det större blocket styra (precis som det varit under perioden 2010-2014 men då med en Alliansregering). Detta för att fortsatt hålla SD utanför. Men December-överenskommelsen föll, och Moderaternas nya partiledare Anna Kinberg Batra fick avgå.

Det som är viktigt att komma ihåg är att Sverigedemokraternas ideologi har inte förändrats sedan 2010, då det var självklart för alla partier att hålla dem utanför. Det som har förändrats är Sverigedemokraternas stöd bland väljarna, vilket gjort att Moderaterna och Kristdemokraterna lockats att samarbeta med dem.

Inför valet 2018 gick Alliansen till val ihop, men blev återigen det mindre blocket, men valde ändå att rösta bort regeringen. Eftersom en minoritetsregering ändå alltid måste släppas fram av en majoritet i riksdagen (antingen genom ett aktivt ja eller genom nedlagda röster) blev det tjorvigt.

Därefter följde talmansrundor och ett låst läge, eftersom varken de rödgröna, Centerpartiet, eller Liberalerna ville släppa fram en moderatledd regering som skulle vara i behov av aktivt stöd från SD. I slutändan var det frågan om samarbete med SD som totalt splittrade Alliansen, då M och KD hellre ville nå makten än att hålla sig till sitt löfte om att inte låta SD få inflytande.

Detta ledde ju slutligen till den uppgörelse som kallas ”Januari-avtalet”, politiska villkor C och L ställde för att släppa fram den rödgröna regeringen, som också tillträdde i Januari 2019. Nu har det gått ett och ett halvt år sedan dess, och det är ganska precis två år kvar till nästa val.

Inför valet 2022 är det inte troligt att Alliansen lyckas lappa ihop sig. Centerpartiets partiledare Annie Lööf (som just kommit tillbaka från sin föräldraledighet) uttryckte under helgen att hon tycker att samarbetet med Socialdemokraterna fungerat över förväntan. Helst vill förstås centerledaren fortfarande ha en Alliansregering, men det verkar föga troligt.

Moderatledaren Ulf Kristersson säger helt öppet nu att han är villig att samarbeta med Sverigedemokraterna och att han ”inte tänker låta C avgöra regeringsfrågan”. Annie Lööf, å andra sidan, sa i söndagens Agenda på SVT att ”Det är synd att M väljer att sätta statens finanser i händerna på ett främlingsfientligt populistparti”.

Det är med andra ord inte särskilt troligt att denna relation går att lappa ihop de närmsta två åren, då dessa partier nu glidit ännu längre ifrån varandra sedan valet 2018. Kanske kan C till och med ingå i nästa S-ledda regering? Det vore nog inte ett dåligt alternativ.