På tisdagen gjorde Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton ett uppmärksammat utspel. Hamilton beskrev, med sitt sedvanliga teatraliska och svulstiga språkbruk, Seko:s tågstrejk med formuleringen ”maktfullkomliga och oproportionerliga övergrepp på pendeltågsresenärerna”. I ett senare utspel gick han ännu längre och beskrev strejken som om Seko tar 300 000 oskyldiga pendlare som gisslan för sina fackliga krav. Han krävde vidare att svenska folket i valet stoppar vad han kallade den” hänsynslösa fackliga övermakten”. Hamilton anser att missbruk av konflikträtten ska stävjas genom inskränkningar då arbetsmarknadens parter inte visar återhållsamhet.
Hamiltons bombastiska uttalanden saknar stöd i verkligheten. Strejker på den svenska arbetsmarknaden är inte särskilt frekvent förekommande och arbetsmarknadens parter på den svenska arbetsmarknaden måste i ett internationellt perspektiv ses som mycket återhållsamma med strejker. Men den verkligheten lever uppenbarligen inte Carl B Hamilton och Folkpartiet i.
I stället, för den uppsträckning från partiledningen som man kunde ha hoppats på att Hamilton skulle få, så rycker Folkpartiets arbetsmarknads-politiske talesperson Christer Nylander ut till Hamiltons försvar i en debattartikel på Aftonbladet. I ”Dags att begränsa rätten att strejka” skriver Nylander: ”Jag anser att det är dags att åter ta upp frågan om att införa en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt.”
Riktigt intressant blir det när Nylander skriver:” Frågan om proportionalitet i stridsåtgärder bör återigen utredas, med målet att ta fram ett fungerande lagförslag. Hur stort behovet av ny lagstiftning kommer att vara avgörs främst av fackens eget agerande, nu och framöver.”
I folkpartiets ögon ligger hela ansvaret för tågkonflikten och andra strejker i fackföreningarnas knän. Detta blir uppenbart när Nylander skriver: ”Hur stort behovet av ny lagstiftning kommer att vara avgörs främst av fackens eget agerande, nu och framöver.” Detta kan inte ses som något annat än ett förtäckt hot gentemot de fackliga organisationerna. Men samma uppmaning/hot riktas inte mot arbetsgivarsidan.
Nu har Folkpartiet aldrig varit något parti som har stått på arbetarnas sida, utan lojaliteterna har i stället funnits mot arbetsgivarsidan. Så det är knappast förvånande att såväl Carl B Hamilton och Christer Nylander tar till brösttoner gentemot de fackliga organisationerna.
Detta angrepp mot strejkrätten i den form vi ser den idag måste varje arbetare bära med sig i sitt medvetande när man går till valurnorna den fjortonde september. Höstens val kommer uppenbarligen också att handla om de fackliga rättigheternas vara eller inte vara. Folkpartiet är tyvärr inte ensamt om att vilja minska på de fackliga organisationernas möjligheter till inflytande. Det är bara att se på hur olika partier har röstat i riksdagen under den gångna mandatperioden,