Sverige har under ett par års tid kritiserats av EU-kommissionen för att de svenska reglerna kring visstidsanställningar strider mot EU:s visstidsdirektiv. I dag är det svenska regelverket så utformat att en arbetstagare kan vara anställd på vikariat eller allmän visstidsanställning i två år under en femårsperiod. Men genom att tid i de två olika anställningsformerna inte räknas samman, och tid i prov- eller säsongsanställning inte räknas alls, kan den arbetsgivare som vill undvika att anställa tillsvidare kringgå tidsgränserna och stapla de två visstidsformerna ovanpå varandra. Dessutom är regelverket så utformat att en arbetsgivare genom att låta några veckor gå mellan de olika anställningarna kan sträcka ut anställningarna över en period av fem år och sedan börja om från början igen.
Regeringen kom redan för ett år sedan med ett förslag till hur man skulle komma till rätta med EU-kritiken, men detta förslag sågades av tunga remissinstanser eftersom det inte gav de visstidsanställda tillräckligt skydd och för att den rättsliga teknik som föreslogs gälla i sig stred mot EU-rätten.
Arbetsmarknadsdepartmentet valde därför att utarbeta ett nytt förslag som presenterades i juni i år. I det nya förslaget från regeringen slår man fast att om en arbetstagare, under en period då provanställning eller tidsbegränsade anställningar följt på varandra, har varit anställd hos arbetsgivaren antingen i allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år, eller som vikarie i sammanlagt mer än två år, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. En anställning ska anses ha följt på en annan om den påbörjats inom tre månader efter att den föregående avslutats.
Problemet är bara att den nya skrivning som arbetsmarknadsdepartementet utarbetat inte heller ger de visstidsanställda tillräckligt skydd i de fall där arbetsgivaren är ute efter att undgå en tillsvidareanställning. Det räcker att arbetsgivaren ser till att den anställde inte får en visstidsanställning under en tremånadersperiod för att en ny kvalificeringstid ska börja löpa. Risken är att den visstidsanställde fortfarande kommer att få se visstidsanställningar staplas på varandra som en ändlös följetong.
På Aftonbladets debattsida kunde man den första november läsa arbetslösa Mia Mårtenssons berättelse om visstidshelvetet. I artikeln skriver Mia: "Det drar ihop sig till tioårsjubileum nu. Inte för att det är något att fira. I snart tio år har jag varit arbetsmarknadsnomad, vandrat mellan arbetsplatser som en osalig ande. Det kallas "allmän visstidsanställning" och ger arbetsgivarna möjlighet att ta in extra personal på begränsad tid när behov uppstår, i stället för att ha en fast beredskap för tillfälliga arbetstoppar och kortare frånvaro. För mig har det snarare blivit en följetong utan slut och jag är långt ifrån ensam." Mia fortsätter: "De senaste sju veckorna har jag arbetat heltid och samtidigt sökt jobb lika aktivt som jag gör när jag är arbetslös. Har man tur kan man få sex månader eller till och med ett år. Då får man i alla fall lite arbetsro och kan lägga jobbsökandet åt sidan ett litet tag. Men det börjar alltid om igen, i en ändlös, tröstlös cirkel av nytt jobb, nya arbetskamrater och arbetslöshet. Jag hör aldrig riktigt dit, blir aldrig riktigt en i gänget. Jag är tillfällig, snart borta."
Mia Mårtenssson är långt ifrån ensam om sin situation. Vittnesbörden om ändlösa följetonger av visstidsanställningar är många. Likaså är berättelserna om dess baksida många. Otryggheten tär på många plan. Att inte veta om man får fortsätta jobba när perioden tar slut, att inte kunna få ett förstahandskontrakt på en bostad eller få låna pengar på banken för att man inte har en tillsvidare anställning, att inte få känna tillhörighet och kunna utveckla och fördjupa sina kunskaper på arbetsplatsen påverkar hela livssituationen och tär på självkänsla och självförtroende.
Att utnyttja de anställda på ett sådant sätt är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Skyddet mot alltför långa perioder av visstidsanställningar som staplas ovanpå varandra måste stärkas ordentligt. I debattartikeln skriver Mia: "Frågan är hur länge jag ska orka. Hur länge orkar man leva helt utan trygghet? Hur många gånger orkar man börja om?"
Det är dags att se till att Mia och alla andra som slavar under eviga visstidsanställningar slipper ställa dessa frågor. Regeringen måste ta tillbaka det nyuvarande förslaget och omarbeta detta så att det ger Mia det skydd hon förtjänar.