Skön stämning med kanadensiskt sväng

Nordamerikansk världsmusik i Piteå under OS - där har arrangören träffat mitt i prick för alla som inte sitter klistrade framför teven men som ändå vill känna sig aktuella.
Den här kanadensiska kvintettens musik är dessutom nästan lika internationell som en olympiad. Spelningen rymmer allt från orientaliska influenser, franska chansons och keltiska dansmelodier, till mångfalden i Balkan, jazziga rytmer, och allt möjligt annat som ryms däremellan ända ner till klotets motpol.

Att hänga med i McDades svängar mellan känslosam melankoli och sprudlande energikickar är hisnande, paradoxalt nog också vilsamt tack vare den egna och väl sammanhållna ljudbilden.
Bandet gapar över mycket, både i sina egna låtar och i arrangemangen av andras, men intrycket blir aldrig så splittrat att publikens uppmärksamhet går förlorad. Tvärtom blir effekten att alla med spänning inväntar vad de glada lirarna ska hitta på härnäst.
De charmar publiken med stora doser humor och oväntade vändningar, både i musiken och mellansnacket. Personligen gillar jag deras egna låtar bäst, med innehåll som "girlpower" eller till exempel en kock vid namn Hubertus som finns på riktigt i sin restaurang på en ö inte långt från Vancouver.

I första set dominerar folklåtar med så skilda rötter att såväl skillingtryck som country kommer för mig. I andra set presenterar sig musikanterna mera jazzlikt med egna solon. Det understryker vad alla fattade redan inledningsvis - att kittet av lyhördhet och glädje i samspelet hänger på att var och en är utmärkta solister.
Kort sagt ska sådant här inte recenseras utan bara upplevas. Tricket för att trivas till fullo är troligen att ge sig hän totalt och bara strunta i att tänka. Kanske dansa istället, som några gjorde, eller bara sitta kvar in i det längsta och njuta. Undertecknad måste tyvärr lämna lokalen med den fina stämningen i förtid, men svänget sitter kvar i kroppen och knoppen långt efteråt.