Han växte upp i Frälsningsarmén och är fortfarande aktiv i sin hemförsamling i Umeå.
– Det sociala patoset har alltid varit väldigt viktigt. Människan i centrum. ”Soppa, tvål, frälsning” som William Booth uttryckte det. Det har smittat av sig på mitt sätt att se på människan, säger Ljungblahd som under ett par år arbetade med ungdomar i Stockholmsförorten Vårby gård.
Han beskriver församlingen som en kärleksfull atmosfär, vilket haft stor betydelse.
– Under hela min uppväxt fick jag aldrig ett ont ord. Inte ens när jag under högstadiet tog med mig mitt band för att spela. Jag fick för mig att jag skulle dansa på flygeln och hej och hå. Damerna i församlingen sa bara ”vad kul att ni är här”.
”Pärleporten” och skrammel med bössor har inte varit din del?
– De två senaste åren har jag varit involverad i insamlingen ”Julgrytan”. Vi har haft en grupp som jobbat stenhårt i december, ”skramlat” och gjort konserter där pengarna gått till välgörenhet.
Soulen grep tag
15 år gammal sjöng Samuel Ljungblahd de akustiska balladerna ”When the children cry” och ”More than words” på skolan och en dröm började växa fram. På gymnasiet såg han soulfilmen ”The Commitments” där han hörde Andrew Strong sjunga.
– Det var någonting som tog tag i mig. Han sjöng inte vackrast. Han uttryckte någonting. Det hände någonting. Soul och gospel är verkligen samma gren. Det handlar om att uttrycka och beröra, inte om att göra någonting bäst. Det handlar om att hänge sig.
Han tar in sin egen personlighet i resonemanget:
– Jag är inte särskilt stilla, jag låter för mycket, skrattar för högt, pratar för mycket och tar för mycket plats. Sådan är jag som person. Det passar väldigt bra i den här musiken. Här kan jag vara. Det blev rund kloss i runt hål.
”Let’s dance”
Samuel Ljungblahd jobbade sig sakteliga in i allt större musikaliska sammanhang. Så småningom rekryterades han till husbandet i ”Let’s dance”.
Var det inte frustrerande att inte få stå i strålkastarljuset?
– Det var aldrig ett problem. ”Let’s dance”-perioden var enormt utvecklande. Vi hade en fantastisk kapellmästare som gjorde hysteriska arrangemang. Jag skulle inte sjunga fint. Han ville att man skulle sjunga känslan man fick. Jag fick leka med rösten på bästa sändningstid i sex års tid. Det var en bra utbildning för mig, samtidigt som jag kunde hålla på med mitt eget.
Knockade idolen
Samuel Ljungblahd hade länge varit ett begrepp på de kristna scenerna när han 2009 fick vara med i ”Så ska det låta” tillsammans med Caroline Af Ugglas. Han sjöng bland annat Carole Kings ”You’ve got a friend” och plötsligt fick en stor publik upp ögonen för honom. Samma år kom den verkliga ”bladvändaren”. Mötet med den store idolen, gospelgiganten Kirk Franklin på Globens scen har blivit ett klassiskt Youtube-ögonblick.
De träffades på presskonferens innan, en amerikansk gospellegendar och den svenska artist som skulle agera förband. Franklin bad om ett spontant smakprov, gillade det han hörde och under konserten bjöds Ljungblahd upp på scenen för att sjunga inför 5 000 personer. Han var så bra att Franklin ”besegrad” lade sig på scengolvet.
– Det blev inte det här ”nu ska jag gå upp och visa hur duktig jag är, så att jag har en framtid”. Det var mer att ”nu gör vi det här tillsammans”. Det blev väldigt starkt. Men jag kan säga att jag mådde inte dåligt när jag gick och lade mig på kvällen (skratt).
Inkluderande
I den egna stilen samsas bland annat gospel, soul och funk. Det är den blandningen publiken kommer att möta på det album Samuel Ljungblahd jobbar på.
– Jag är inte intresserad av att kopiera någonting afroamerikanskt. Det är intressant att kunna ta någonting därifrån, samtidigt som jag är svensk. Jag hoppas att det kan bli en hybrid.
Han säger att artisteriet inte handlar om bekräftelsen av honom som person, utan om någonting mer, men pekpinnar är han inte intresserad av.
– Jag kan köra fullt ut på scenen, men folk ska känna att det här är varmt, nära och äkta. Det ska vara inkluderande, även om jag sjunger om min tro. Vi behöver inte dela livsåskådning, men njut av det. Det är grym musik.