Lisa Miskovsky utmärker sig bland intervjuoffer. När vårt samtal blir försenat kommer till och med ett ”har du hunnit äta”. Hon frågar hur undertecknad tänker fira semestern och när hon får chansen hyllar hon Umeåkollegor som Annika Norlin och Isolation Years.
Tyglar scenskräcken
Till Piteå dansar och ler kommer hon tillsammans med lillasyster Carolina. En gång kallade sig syskonen Honung Konung och var ett musikaliskt fenomen på de norrländska krogscenerna, bland annat 1906, som då hette Cockney. Kärleksfullt beskriver hon en mångsysslande syster som är perfekt att få jobba med på scenerna. Lisa Miskovsky är ordningssam, förbereder mycket och kommer till scenen i god tid. Systern Carolina beskriver hon som mer spontan, även live.
– Jag har lite scenskräck så jag måste repa mer. Hon får mig att bli mer spontan. Det är skönt, säger Lisa Miskovsky från badstranden.
Hur är statusen för din scenskräck?
– Det är en livslång åkomma (skratt). Den finns där och kommer nog alltid att göra det. Man får lära sig att hantera den på rätt sätt. Jag vill inte känna mig begränsad av att det finns saker i livet som man är lite rädd för. Det var som med OS-uppdraget. Jag kunde ha tackat nej och inte utsatt mig för något som var nytt och utmanande. Man kan ju få världens jävla sågning, allt ska ju recenseras i dag, men jag tycker inte om när man lägger band på sig själv och är rädd. För scenskräcken gäller det att vara förberedd och trygg med materialet. Jag hade en monitor vid scenkanten på Melodifestivalen så att jag kunde känna mig trygg. Men ibland kastar man det eller så blåser pärmen bort.
Jagad student
Under ett år på 90-talet bodde Lisa Miskovsky i Piteå. Hon tänkte bli musiklärare och pluggade på musikhögskolan. Sedan gjorde hon avbrott för att skriva låtar. Studieuppehållet pågår än i dag.
– Det var kul att bo i Piteå vintertid. Vi var och åkte en del på Vallsberget och jag minns att det var en bra snowboard- och skateboardkultur med Stale och så där.
Du bodde på Ankars?
– Jajjamänsan! En gång flyttade jag. Jag bodde i ett problemhus och blev jagad.
Vad?
– Det var en kvinna. Jag tror inte att hon mådde så bra. Jag fick låsa in mig och stanna inne ett tag.
Vad var budskapet?
– Jag vet inte. Hon såg mig gå förbi och började jaga mig (skratt). Men Pitetiden var otroligt kul. Jag spelade basket på nätterna med ljudstudenterna. Dem träffar jag i dag på höga positioner i Musiksverige. Jag ville egentligen gå ljudteknikerlinjen, men jag var så sjukt rädd för ström, att få stötar och så. Elläran satte stopp.
Spelare med dispens
Lisa Miskovsky har hängt med ganska länge, säger att hon känner sig fri i sitt artistskap och berättar om en framtidvision, att starta ett skivbolag som ger ut både den egna musiken och andra artister.
– Det finns väldigt mycket bra musik med norrländskt fokus på. Det kommer inte fram om du inte har någon form av kontaktnät. Det vore kul att släppa sitt eget, men så småningom också andra via det bolaget. Jag är väldigt sugen på att få det att hända.
Lisa Miskovsky pratar mycket om lagarbete inom musiken. Precis som när hon drar på sig skydd och hjälm och tränar ishockey med Björklöven.
– Det är svinkul. Jag har försökt att sluta i flera år men det är svårt när de andra tjejerna är så peppade och härliga. Jag började spela sent och får slita ont för att hänga med bara lite. Det är en superkul träningsform. Jag har fått dispens. Jag behöver inte komma in och köra matcher, säger Lisa Miskovsky som inte är någon utpräglad tävlingsmänniska.
Älskar hårdrockare
Hon har tagit kontakt med en annan kvinnlig låtskrivare som hon varit nyfiken på i många år. I likhet med bröderna Stenberg från Deportees kommer den än så länge hemliga personen att jobba med Miskovsky på nästa skiva som spelas in till våren – och blir på svenska.
– Jag har alltid velat göra det. Det känns lite nervöst också. Jag kommer nog att hålla mig till det jag tycker att jag gör bäst, att hålla i den akustiska delen, men att det känns uppdaterat och 2015. Det blir ingen metalplatta - än i alla fall. Det blir när jag fyller 50. Ålderskrisen!
Du lär ha sagt ”lita aldrig på någon som inte gillat Maiden”.
– Det känner jag igen. Vi pratar mycket om det på turnén, att det är någon otrolig gemenskap och någonting fint bland hårdrockare. Det kände jag när jag jobbade med In Flames och man fick träffa band som Motörhead, Saxon och Slayer. Alla verkar som införstådda. Folk inom den genren, där är man lojal och genuin. Jag tror på mig själv när jag säger det där.
Kommer metalprojektet att hända?
– Det tror jag. Va fasen! Det är skönt med band som Slayer som matar på och är så sjukt bra.
Balans mellan rollerna
Hårdrockcredden far all världens väg i ett vänligt ”Hej lovely”.
Fyraåriga dottern blir prinsessa i mammas strandklänning, ber att hon ska komma och kolla på hennes dansshow på stranden och snart får tvåbarnsmamman ett ”Lisa” skrivet i ett hjärta i sanden.
– Tack! Vad mysiga ni är. Vad fint!
– Jag tyckte att det var svårt i början att kombinera musiken med min mammaroll, men nu tycker jag att jag har hittat en bra balans. Jag har fått många förfrågningar av folk som vill skriva musik med mig och jag skäms ibland när jag inte ens har hört av mig med ett ja eller nej. Det måste få lite större plats, men man måste få göra omfördelningar ibland och jag håller väl på med det.