Han minns tydligt kicken han fick när han som barn såg Twisted Sister på tv och skrek rakt ut så att hans mamma trodde att han höll på att dö.
Hårdrocken blev tidigt viktig i tillvaron, men någon rockdröm väcktes aldrig. Joakim Brodén gick elutbildning och ställde in sig på en karriär inom radio- eller musikproduktion.
"Tillfällig" sångare
Nej berättelsen om Sabaton är den om ett gäng hårdrockälskande kompisar från Falun som under festkvällar med Judas Priests ”Painkiller” på höga decibeltal triggade varandra att bilda band, trots att de inte var ”überbäst” på att spela.
Egentligen spelade Joakim Brodén klaviatur och han skrattar gott när han säger att hans karaktäristiska tydliga artikulation bottnar i brist på talang.
– De andra sa ”sjung du tills vi hittar en sångare”. Jag var 18 när jag kom med i bandet. Om jag fått välja hade jag sjungit som Rob Halford (Judas Priest), men jag brydde mig aldrig om att utveckla sången.
Men det här har ju gått bra?
– Ja. Jag är glad och stolt över hur det här har vuxit fram.
Vad ligger bakom framgången?
– Jag tror att det är 30 procent talang, 30 procent stenhårt harvande, 30 procent tur och tio procent ”jag har fan ingen aning”. Vi skrev den musik vi själva gillade.
Inte politiska
Sabaton har genom åren bytt fler medlemmar än vad som borde vara hälsosamt, men konceptet med slagkraftiga refränger och texter och teman kring historiska slag har visat sig vara urstarkt. Inte heller här fanns det någon stor plan bakom.
I början var texterna ett nödvändigt ont, men så plötsligt:
– Vi hade skrivit musiken till ”Primo Victoria”. Till en stor låt behövde vi ett stort ämne. När vi skrivit den fick vi feeling: ”Vi gör en hel platta om krig”. Sedan blev det en till ...
Vi och lyssnarna gillade det. Det var en idé som plötsligt funkade.
Men det är historiska berättelser det handlat om, inte politiska budskap.
– Vi vill inte beblanda oss med någonting religiöst eller politiskt. Vi är kontroversiella nog (skratt), säger sångaren.
– Vårt enda politiska ställningstagande är för yttrandefriheten.
Jubilerar
Joakim Brodén ringer upp PT från Umeå, näst sista anhalten under pågående del av Europaturnén, tillika staden där deras koncept med scenkläder föddes i samband med en videoinspelning.
Regissören tyckte att eftersom låten ”Attero Dominatus” beskrev slutstriderna i Berlin 1945 så kunde bandet lika gärna uppträda i militärkläder.
– Jag hade precis köpt min sexpack-väst i London, så jag tog på mig den. Folk sa ”åh, vilka schyssta scenkläder”. ”Ja, jo, sa vi” och låtsades att det varit planerat (skratt).
Bandets egen festival hemma i Falun, Sabaton open air, är även den ett slags lycklig slump.
Den var egentligen tänkt som ett release-party dit man passade på att bjuda in fler band. I år fyller den tio år och har en lång rad medverkande.
Idéer från fansen
Sabaton får mycket feedback kring sina val av teman, som genom åren varit allt från Vietnamkriget till svenska stormaktstider. Faktiskt får de en hel del uppslag i gengäld från sin publik.
– Åtminstone hälften av de historiska idéerna har kommit från någon bok eller mejl från fans.
Kommer vi någonsin att få höra er avvika från ”krigsstigen”?
– Kanske gör vi någon gång en platta som heter ”Ceasefire” (eld upphör) bara för att jävlas med folk (gapskratt) ...
Men?
– Nej, men kanske kan vi göra ett medvetet sidsteg bara för att kliva tillbaka.
Största showen
Showen i Luleå blir speciell på flera sätt.
– Det är första gången vi kommer upp med Tommy (Johansson, bandets nya gitarrist med norrbottniska rötter). Det är turnéavslutning och då blir det alltid bus och händelser på scenen. Dessutom är det första gången vi gör en show i den här skalan, med stridsvagn, pyroteknik och eldkastare.
Apropå gamla favoritband. Ni har Accept som förband?
– Det är lite konstigt. Intellektuellt kan jag förstå det. Vi säljer fler skivor och biljetter än dem i dag, men emotionellt är det konstigt för oss att gå upp på scenen efter (Accept-klassikern från 80-talet) ”Balls to the wall”.
Mentalt i USA
Sabaton har onekligen nått en topposition bland svenska metalband, men Joakim Brodén reflekterar inte särskilt över detta.
– Jag hinner inte. Mentalt tänker jag redan på USA-turnén som börjar om ett par veckor. Jag håller fötterna på jorden, men kan missa saker här och nu. På det sättet är konserterna så viktiga. På scenen existerar bara nuet.