Den flitige musikskaparen från Gällivare tar luren i en by utanför Umeå där han ska gästa Höstorkestern i en inspelningsstudio.
.
Johan Airijoki var en musikentusiast redan på mellanstadiet. Han minns mellanstadiediscon där han älskade att dansa, till skillnad från många andra jämnåriga grabbar. Systerns häftiga pojkvän lärde honom spela lite gitarr och där var bollen i rullning.
– Det var så häftigt. Jag var ett fan som lyssnade mycket, läste på. Det blev mycket hiphop. Via dess samplingar gick jag vidare till gammal soul och därefter till country, rock och blues. Jag forskade vidare.
Den där känslan från dansgolvet, bär du med dig den i dag?
– Absolut. Jag blir uppslukad när jag börja spela. Jag är tacksam att jag lätt kan komma till en plats där jag blir en del av musiken, att ha en närvaro i det jag gör. Så är det när jag kommer in i svänget på scenen när vi spelar live.
Efter att ha bott en period i Umeå kände han längtan upp till rötterna i Gällivare, till ett liv nära naturen och ett lugnare tempo, där man ”stannar och pratar med folk när man går och handlar”.
– När jag flyttade hem igen försökte jag hitta ett uttryck som är mer rotat i berättelser från Gällivare, det dialektala och hur folk uttrycker sig där. Det kan vara ganska råbarkat och opolerat. Jag försöker skriva dikt på det uttrycket.
– Det var då jag kände att ”här finns en råhet och en tyngd som jag inte haft”. Jag är väl en udda fågel i Musiksverige som gör musik långt uppe i Lappland, låtar som folk kan relatera till trots att de utspelar sig i Malmfälten.
Ju mer personligt, desto mer allmängiltigt resonerar Johan Airijoki. Han gillar att skriva i bilder. Berättandet är geografiskt rotat på hans uppväxtort.
– Det blir en trovärdighet både för en själv och publiken. Författaren Sara Lidman sa att det viktigaste för den som vill berätta någonting är att ha bra kännedom om var man kommer ifrån.
Han vill berätta om en generation som är internetuppkopplad, men samtidigt har en fot kvar i äldre kultur.
– Man kan slöjda knivar och koka köttsoppa, men även dra iväg på rave i Berlin. Det är en intressant mix.
.
Hans turnéband heter Malmfältens rockklubb. Han utvecklar:
– Jag tänker på föreningslivet. Det är som en förening som skulle kunna koka kaffe eller sälja bingolotter. Det var tanken.
– Det här är så duktiga musiker som bor på en så liten ort. Det är inte lätt att hitta så bra folk, som dessutom är så här fina att umgås med.
Den musikaliska bredden är stor och det vore ingen överdrift att prata om ett slags norrbottnisk americana. Här finns rötter i så väl jazz och rock, men influenser kan lika gärna komma från Afrika eller Finland.
– Jag kan tänka ”hur låter det om jag översätter en worksong till min egen miljö, vid malmkvarnen?”.
Han är aktuell med ett nytt musiksläpp. På fredag ger han ut två covers, dels Ted Ströms ”Vintersaga”, odödliggjord av Monica Törnell på 80-talet, dels det något mer udda valet ”Luffarevisan” ur ”Rasmus på luffen”.
.
Torsdag kväll intar han scenen på Kalles.
– Jag har varit på Pite havsbad – det är det vi gör, vi Gällivarebor – och så har jag varit på PDOL och gjort spelningar på Krokodil, berättar Johan Airijoki om sin relation till Piteå.
Initiativet till Torsdagsklubb är han väldigt förtjust i, ur ett större perspektiv.
– Det är viktigt att försöka skapa en levande musikscen på mindre orter. Heder till alla som jobbar för det.