Carina Henriksson trivs bäst hemma i Lainio. "Jag tycker om att lyfta de starka kvinnorna i historien", säger hon om den kommande föreställningen om Ester Blenda Nordström
I tv-serien ”Vildmarksdivan” skildras Carina Henrikssons oförtröttliga arbete och starka drivkraft. I en tid av nedskärningar och ifrågasättande av kulturens värde bemöter hon kritiken och visar på vikten av det lokala berättandet.
Dokumentärfilmaren Mattias Löw hörde av sig till henne för ett och ett halvt år sedan.
– Han ville uppmärksamma min kulturgärning och hur vi jobbar med kultur där jag bor. Han är väldigt intresserad av vår region och mångkulturen här uppe, det var helt hans idé. Han kom upp och spelade in en "pitch" som han presenterade för SVT. Och de nappade.
Under ett år följde han Carina Henriksson med kameran, vid scenkonstproduktioner, mindre spelningar, och i det arbete som ligger bakom alla projekt.
– Till slut glömmer man att kameran följer en. Jag tar på mig morgonrocken och börjar komponera en sångcykel, och helt plötsligt sitter en kamera där. Men nu har jag slutat bry mig, säger hon och ler. Hon blir allvarlig när hon berättar om sorgen som drabbade henne:
– Min kusindotter tog sitt liv, och jag kände att det måste bli en sång. Men då stängde jag dörren, för sången kom bara direkt till mig. Efter en stund fick fotografen komma in, då fanns den redan där. Men just då behövde jag vara själv.
Carina Henriksson och Roger Norén i Lainio.
Livet som kulturarbetare i glesbygd beskriver hon som fantastiskt och utmanande på samma gång.
– Det är långa avstånd och kostsamt att producera i vår landsände. Och i dag är det tuffare än någonsin ekonomiskt, då fler slåss om bidragen. Men det är fantastiskt roligt, och jag älskar att åka ut på de mindre ställena och möta publiken, och ta kulturen ut på landsbygden.
Det har blivit många föreställningar genom åren, både egna och andras.
Hon betonar hur viktig kulturens närvaro är för glesbygden.
– Utan kultur finns vi inte. Den är både vår historia och nutid, och en källa att ösa kunskap ur. Men det är också det känslomässiga, att tillåta oss att bli berörda och rörda. Om man öppnar kan man lättare kommunicera ett budskap, berätta om våra minoritetskulturer. Genom kulturen kan vi nå människor på ett annat sätt.
Färjan i Lainio dras över älven med hjälp av handkraft.
Carina Henriksson lyfter ofta känsliga ämnen i sina föreställningar. Just nu skriver hon monologen ”Väntesorgen”, om att förlora ett barn och bearbeta den sorgen.
Hon är även på gång med ett projekt om 1930-talets bruna Norrbotten, som många inte vill prata om.
– I valet 2018 då många röstade på ett visst parti såg jag att det var centrerat till vissa orter. Jag blev nyfiken på hur det kom sig. Sen kom norrbottningen Bosse Johanssons bok ”Kattmamman” som handlar om strömningarna och rörelserna under 1930–1940-talet.
Hon betonar att hon inte tänker namnge någon, men vill undersöka de underliggande drivkrafter som gör att människor söker sig dit, ställa frågor och reflektera.
– Det blir en opera/rap-musikal med bruna förtecken.
Carina Henriksson ackompanjeras på piano av Roger Norén.
En föreställning om Ester Blenda Nordström finns också med i planerna.
– Jag tycker om att lyfta de starka kvinnorna i historien, det blir en liten berättarföreställning med musik.
Hur har du som kulturarbetare påverkats av diskussionerna om nedskärningar och ifrågasättandet av kulturens betydelse?
– Jag tänker att vi har ett ansvar. Vi som sitter hemma vid matbordet och skrivbordet och höjer våra röster borde höja våra röster högre upp, se till att välja de vi vill ha i en position där de för vår talan. Vi behöver engagera oss mer, bli bättre på att reflektera och verkligen bestämma oss. Om man frågar om vi ska fortsätta att ha ett diversifierat kulturliv säger de flesta ja. Men om man frågar ”vad är ett diversifierat kulturliv” är det inte alla som kan svara på det.
– Det är viktigt att den fria kultursektorn får finnas jämte institutionerna, speciellt nu när det börjar stramas åt. Alla har det tufft, alla kämpar om utrymmet. Det är viktigt att vi växlar upp varandra, hittar samverkansprojekt där det går att hitta synergieffekter, ser till att ge arbete till de kulturarbetare som finns i vår region.
– Det är en farlig spiral vi har hamnat i, säger hon och tillägger att många kulturarbetare har lagt ner efter pandemin, och många funderar på att sluta.
Roger Norén och Carina Henriksson.
Vad är din drivkraft?
– Utan kultur finns det inget samhälle. Det är en drivkraft att berätta de här historierna, jag kan inte sluta skapa. Jag måste. De kommer till mig, och de vill bli berättade.
Carina Henriksson har inte sett något av Mattias Lööws serie ännu.
– Han sitter och klipper nu, han har säkert flera hundra timmar som ska bli tre avsnitt på 30 minuter. Vi ska ha en förhandsvisning någon av dagarna innan premiären, men då är den redan klippt, så det är lika spännande för mig. Jag kan tänka mig att det kanske blir lika splittrat som jag är, för jag är lite här och där och överallt.
”Vildmarksdivan” har premiär på SVT den 27 september och kan även ses på SVTplay.