"Alla hjärtan" - inte bara om lycklig kärlek

Å ena sidan känns det självklart att lägga urpremiären av en pjäs med titeln "Alla hjärtan" på själva alla hjärtans dag. Å andra sidan är det, just i detta fall, också en motsägelse. Lulefödda pjäsförfattaren Katarina Kieri berättar inte om "myspys-kärleken", chokladhjärtan och middagar med tända ljus. Nej istället handlar hennes pjäs om allt som kan drabba ett människohjärta, både det goda och det tråkiga.
"Alla hjärtan" berättar med hjälp av den vardagliga situationen - firmafesten, flytten, lärarrummet och så vidare. I dessa situationer, som vi alla känner igen, drabbas karaktärerna på ett eller annat sätt. Det är till exempel två forna vänner och kollegor som träffas i kaffekön på en konferens. De har inte pratats vid på två år och såren är fortfarande blödande sedan den ena kvinnan "stal" den andras man. Vi får möta tonårspojken som just har insett att han vuxit om sin mamma och nu vågar hon inte slå honom längre. Det är också den medelålders mannen som flyttar ut efter skilsmässan och har ett så brustet hjärta att det bokstavligen hoppat ut ur kroppen.

Vissa av karaktärerna känns inte riktigt verkliga, de kan antingen vara lite för grunda eller i vissa fall lite för djupa för att igenkänningsfaktorn ska finnas där.
En karaktär som verkligen drabbar en är Margareta Spegel. Vi känner alla till någon som henne - en lärarinna med själen lika hårt bunden som hårknuten. Margareta Gudmundson gör ett fantastiskt porträtt av denna kvinna som inte riktigt verkar förstå hur hon hamnat där hon är och hur hon blivit som hon är. Hon längtar ut ur sin bubbla och menar att åldersskillnaden mellan henne och eleverna bara är ett "fingerknäpp". När Margareta Spegel, på firmafesten, annonserar att hon vill dansa med den jobbige fyllbulten blir tystnaden så pinsam att det är svårt att inte skruva på sig i stolen. Dansen leder dock till en askungesaga som, precis som i originalet, bara varar en natt.

Visst är det mycket vemod och sorg men det är ändå inte långt mellan skratten. Ensemblen ackompanjeras också av Tom Waits musik, hans mörka stämma och de dramatiska sångerna bidrar och ger stämning till handlingen.
Jag måste medge att jag förväntade mig en "feel good-föreställning" och även om jag inte fick se en komedi så är eftersmaken ändå positiv. Det är liksom så här det är att vara människa, livet går upp och ned. Den kärlek som firas just på alla hjärtans dag är bara en slags kärlek - den besvarade och lyckliga. Men vi får inte glömma att den bitterljuva, obesvarade och otillåtna kärleken också finns.