Om Wagner var terroristen var Verdi istället terapeuten. Åtminstone om man ska tro den brittiske operanörden och kulturhistorikern Peter Conrads beskrivningar av två av operavärldens största kompositörer.
I sin nya bok "Verdi and/or Wagner: Two men, two worlds, two centuries" menar Conrad lite tillspetsat att Wagners vision var att göra människor galna, medan Verdi med sina mer lättillgängliga stycken ville trösta och lugna oroliga själar.
Mer oomtvistligt är att italienaren Verdi, med operor som "La Traviata" och "Aida", in till fulländning förfinade den på 1800-talet rådande operatraditionen i Italien och Frankrike.
Allt medan Wagner, med inspiration från bland andra Schopenhauer, strävade efter fullkomlig förnyelse och efter att åstadkomma det totala allkonstverket.
Hans "Tristan och Isolde" lär ha beskrivits av just Verdi som "en av den mänskliga själens största skapelser".
Isolde i Göteborg
I februari gör Annalena Persson sin Isolde på Göteborgsoperan. I Sverige firas också Wagner något mer än Verdi.
Performanceprimadonnan och regissören Charlotte Engelkes har av och till ägnat sig åt den tyske kompositören sedan 2006.
Just nu regisserar hon "Flygande holländare" på Helsingborgs stadsteater, en egensinnig version av Wagners "Den flygande holländaren" som öppnar det svenska Wagneråret.
Sin egen Wagnerutforskning avslutar Engelkes i höst med ett uruppförande på Dansens hus i Stockholm. "All is divine" lyder titeln, ett svar på Wagners "Götterdämmerung".
- Han kallade det gudaskymning, gudarnas undergång, medan jag väljer att kalla det "All is divine". Vi har alla det här gudomliga ansvaret över våra liv och över planeten.
Musikaliskt fascineras Engelkes mer av Wagners finstämda stämningslägen, hans eviga längtan och passion, än av hans pompösa valkyrieritter.
Kvinnorrollen för ögonen
Men i sin första Wagnerföreställning, "Miss very Wagner" 2006, var det den tyske kompositörens hjältinneroller som hon koncentrerade sig på:
- Liksom han hämtade inspiration ur fornnordiska berättelser, så jämför och utforskar jag vilka Brünnhilde, Isolde och andra Wagnerkvinnor är i dag, vad de har gemensamt med varandra och med oss.
- De är kvinnor vi ofta betraktar som starka, vackra och uppoffrande. Kanske kan de jämföras med vår tids självutplånande kvinnor som ger allt i sitt arbete, i relationer och på gymet.
Även den brittiska regissören Robin Norton-Hale har kvinnorollen för ögonen när hon i höst sätter upp en mobil och turnerande version av Verdis "La Traviata" på Malmö Opera.
- I sina operor uttrycker han en ilska över samhällets hyckleri, över att männen får bete sig på ett visst sätt, medan man kräver något helt annat av kvinnor. I "La Traviata" höjer han en person som i samhällets ögon bara är en prostituerad till en tragisk hjältinna. På den tiden var det väldigt vågat och chockerande. På många sätt är han en väldigt modern dramatiker.