”Det är inte lätt att prata med Swedish Housemafia i öronen”, konstaterar Umebon när han flyr från en ljudintensiv miljö för att prata med PT strax innan torsdagens repetition.
– Det gäller att till hundra procent komma ihåg vem man själv är och känslan jag kan ge. Man får inte tappa sig själv. Då blir det inte bra. Man får akta sig för att ”hamna på jobbet”. Jag har ju livnärt mig som musiker. Det finns risk att man gör ett bra jobb, men att man inte är ”där”, säger han om hur han tänker inför fredagens veckofinal.
Artistdrömmen väcktes tidigt. Han var sex år.
– Att jag ville bli artist visste jag redan när jag lyssnade på Kiss för första gången.Det var en sådan himla nerv i det som tilltalade mig.
Mycket för sig själv
Det här är hans andra PT-intervju. Den första gjorde han under namnet Simon Reinikainen, som sångare i bandet Fristad 2011. Det var det året han kommit till Piteå för att plugga pop och rock på Framnäs folkhögskola. Sedan blev det två år på Musikhögskolan i Piteå. Han bosatte sig på ”Ankars” på Djupviken och pluggade jazz.
– Det var så jäkla bra. Två år av grovt nörderi. Det behöver man. Jag behövde grotta ner mig och öva som fan och det fick man göra. Alla hade samma typ av mål och det var väldigt inspirerande. Utbildningen var vad man gjorde den till. Man hade alla förutsättningar, men var tvungen ha en egen piska på ryggen.
– Det bästa var alla vänner och alla musiker omkring en. Den där bubblan. De vännerna har jag kvar. Många är kollegor i dag.
Hur var studentlivet?
– Det var fullständigt kaos (skratt). Nej skämt åsido, det var jäkligt nice. Just då var jag väldigt målinriktad och var mycket för mig själv. Trots att jag var social och umgicks.
Vilket var målet då?
– Det var svårt att se, det ändras hela tiden. Det byter form och skepnad. Att bli mästare på sitt hantverk var ett mål.
Har du blivit det?
– Nej, jag har hela livet framför mig att uppnå det (skratt). Jag jobbar på det.
Sund distans
Den person som kom till Framnäs var en ung, naiv musiknörd. Det är Simon Zion fortfarande.
– Men vissa sidor är nedtonade. Man har ett mer moget förhållningssätt till det här. Det händer någonting när man blir pappa.
– Tidigare år har jag haft en bild där det sitter i min prestation hur bra jag är som människa. Så ser jag inte på det i dag. Min fru och vår dotter är det viktiga. Då kan man ha en lättsam inställning till musik. Det är inte på liv och död.
På ett tidigt stadium blev Simon Zion en av storfavoriterna i tävlingen.
– Det är jäkligt svårt att ta in. Man blir så ödmjukt glad att det går hem. Det är inget man kan ta för givet. Jag kan inte räkna med att svenska folket ska ha ens rygg och att man blir favorit.
Att synas på bästa sändningstid varje fredagskväll har gjort Simon Zion till ett välkänt ansikte, men han har vant sig vid kändisskapet.
– Jag känner att man alltid är på jobbet. Jag kan inte sitta och sura på bussen eller i t-banan, för folk kikar verkligen. Många vill ta selfies och få autografer. Det är bara positivt ändå. Tur att man inte är ökänd (skratt).
Vilket har varit största Idol-ögonblicket?
– Någon av de första hyllningarna från juryn under kvalveckan. När man kände ”shit, det här funkar verkligen”. Jag valde ”With a little help from my friends” och hyllades av både publik och jury.
Hoppas på Norrland
Simon Zions rutin har gjort honom orädd i musikaliska situationer. All tid han ägnat åt musik, på skolor och på scener, har gjort skillnad. Nu är han en av fyra som har chans att bli Idol 2015.
Hur skulle en Simon Zion-platta låta?
– Det finns många strängar på lyran. Jag skulle vilja ha välskrivna beats, en touch av introverthet, indie kanske, och lite roliga melodier utöver det vanliga, som ändå ska tilltala.
Vem vinner ”Idol 2015”?
– Ja, det återstår att se. Jag skulle gärna stå i Globen och sjunga. Jag hängde ju löst förra fredagen. –Förhoppningen är att hela Norrland slänger in de extra rösterna och inte tar någonting för givet om de tycker att jag är bra. Det har varit en lång resa.
Du undviker att säga ett namn.
– Ja. Det är dumt att ”jinxa” känner jag.