Robert Rauschenberg var sop-alkemist med sina combines, formfulländad skönhet byggd av den bråte han hittade under promenaden runt New York-kvarteret.
"Frutti di mare" kallar den finska konstnären Tuula Närhinen sina fantasifulla plastvarelser, gjorda av strandfynd utanför Helsingfors.
En kommentar till de motbjudande plastberg som flyter runt på världshaven utan att brytas ner.
Brittiska Tracey Emin använde soporna som personlig bekännelse. Genom att göra en installation av sin skräpiga säng visade hon också sin personliga osäkerhet. "My Bed" visades 1999 och väckte starka reaktioner. Intim smuts kantad av spritflaskor och blodiga spår efter ett nervöst sammanbrott modifierade bilden av den omstridda konstnären.
Några år tidigare gjorde svenske Lars Nilsson konst av sitt personliga avskräde. "Självporträtt" kallade han installationen. Dag för dag samlade han sina förpackningar och ölflaskor. Efter drygt 30 dagar skickade han Stockholmssoporna vidare till New York där han fortsatte samla under ytterligare 60 dagar inför vernissagen.
- Idén var "vilka spår lämnar man efter sig"? Det som inte ruttnade sparade jag.
Soporna arrangerades i hundra genomskinliga plastboxar på väggarna i ett rum med enfärgat Ikea-möblemang för en person. Minimalistboxar som liksom sprängdes inifrån av av brokiga förpackningar vars amerikanska etiketter gav associationer till popkonsten.
När verket visades på Dunkers kulturhus sommaren 2009 blev Lars Nilsson glad.
- Jag tyckte att de fortfarande höll som konst, soporna.