Med sin tolfte diktsamling har han blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Det är framför allt ämnesvalet, låglönearbetet, som väckt uppmärksamhet, liksom den underliggande vrede med vilken det är skildrat.
Vi träffas i fiket på den gamla Nobelfabriken i Vinterviken, tillika platsen för en av få trivsamma skildringar i Johan Jönsons 800-sidiga diktsamling: en ledig vårdag, tillsammans med familjen.
Frånstötande kollin
Vi talar om det djupt provocerande i att de förståndshandikappade eller gamla nästan ingenstans i hans bok blir mänskliga. De förblir kollin, frånstötande och krävande. De ska matas och laxeras, deras kroppar är tunga.
- Det blir ett sånt jävla liv när man uttrycker något sådant här, men inom omsorgen finns den här totala frånvaron av empati för gamla och svaga. Jag har sett det under 25 års tid, men jag har nästan aldrig läst om det.
När intervjutiden närmar sig sitt slut är "helvetesskildring" ett ord Johan Jönson fått kastat i ansiktet flera gånger. Han protesterar. Och visst, det är en klichéartad etikett på hans spretiga diktsamling, egentligen flera böcker, kanske till och med pjäser.
Inte samma jag
Han tycker sig alltid ha skrivit om arbete, men med sin tolfte diktsamling ville han göra det extra tydligt. I den finns en formulerad ambition om att utveckla arbetarlitteraturen:
- Ett sådant självförtroende skulle jag aldrig uttrycka privat, det är inte riktigt samma person som sitter här.
Däremot vet han vad han skriver om. Fram till i midsomras hade han timjobb, nu klarar han sig ändå.
Utsatt för förakt
Den arbetare han skildrar har det värre än Sisyfos. Han är osynliggjord och utsatt för förakt.
- Man är en nolla och får skylla sig själv. Likaså om man är lågutbildad som det heter. "Hej jag heter Johan och är lågutbildad." Det säger man inte om sig själv, det är andra som säger det.
Johan Jönson har gymnasieexamen, men knappt, säger han. Han gick ekonomisk linje i Sundsvall.
- När jag flyttade till Stockholm skrev jag in mig på en kurs i filosofi. Jag gick på en eller två lektioner, där satt personer från Djursholm eller Lidingö. Jag var helt chockad, jag hade aldrig varit i närheten av ett universitet. Jag skakade redan vid uppropet, när man bara skulle säga ja.
Lägerskildringar
I stället har han låglönearbetat, läst och skrivit. I hans bok framstår omsorgen som mer maskinell än verkstadsindustrin. När Johan Jönson inledningsvis växlar mellan tillvaron för ett svenskt vårdbiträde och skildringen av ett förintelseläger tänker jag att det måste vara för att han vill referera till den allra värsta formen av arbete, men efter hand färgar läsningen om det ena lägret av sig på det andra.
- Det är förstås övermaga att jämföra med de nazistiska lägren under andra världskriget, men jag använder de där begreppen, lägertillstånden, i en politisk filosofisk diskussion som många andra har skrivit om tidigare i försök att förstå de här lägren som en del av modernitetsprojektet. Nu låter det här väldigt skitnödigt, men det är så jag tänker.
Den föraktade arbetaren slår i sin känsla av underlägsenhet nedåt. Bokens berättarjag, eller några av de olika jagen, har heller inget moraliskt övertag utan framstår tvärtom som rätt osympatiska.
Som svartjobbande stenläggare i Stockholms finare villaförorter upplever berättaren hur villaägarna endast motvilligt lånar ut toaletten. Han vill hämnas, smutsa ner. I ett hus stryker han "sin herpessmittade kuk" över familjens handdukar, inklusive barnens.