Vi befinner oss i hans hem i centrala Stockholm, i en våning med parkettknarr, många böcker och åtskilliga porträtt av honom själv.
Dramatens uppsättning får premiär den 20 augusti. Tidigare under dagen har ensemblen haft sin första repetition inför publik och Erland Josephson vill veta hur det gick. Hur reagerade publiken på Jonas Karlssons Johan? Kunde han känna att teatersalongen var mot honom?
- Det är svårt att säga. Men det är klart att han är en skitstövel, det kommer alla att tycka nu också. Jag försöker tänka ut vilka bevekelsegrunder han har, men samtidigt kan jag ha vad som helst som motor, det blir ju mer intressant om man kan känna med honom, eller med dem båda. Det blir ju ointressant om Johan bara är en skit.
Aldrig tidigare i Sverige
Ingmar Bergman gjorde själv teaterversionen som han satte upp under sin exil i Tyskland. Sedan dess har den spelats i åtskilliga länder, men aldrig på en svensk scen. Kanske avskräckte tv-seriens enorma genomslag.
Erland Josephson och Liv Ullmann förkroppsligade Johan och Marianne, paret som åtminstone enligt mytbildningen fick svenskarna att skilja sig i mitten av 70-talet.
I en tid då den radikala vänstern och den sexuella frigörelsen färgade samhället skrev Ingmar Bergman om två människor från "en otillständigt borgerlig miljö", som Johan säger. Två känslomässiga analfabeter, två trygghetsknarkare som först efter 15 års äktenskap äntligen börjar gräla ordentligt. Ordet äktenskap tycks inbegripa något syrefattigt, något som stänger in. Ett ord som förgiftats, som Jonas Karlsson konstaterar, av skilsmässor och parterapi.
Den som var vuxen 1973 såg serien. Den som var barn minns hur föräldrarna satt fastnaglade inför scenerna med en man och en kvinna som låg i sängen utan att ta på varandra. Inte heller en sexåring kunde ta miste på avståndet dem emellan
Johan och Mariannes kravfyllda familjetillvaro har knappast förlorat i aktualitet.
- Det som Johan talar om som allt jävla tjat om vad vi ska göra, alla hänsyn vi ska ta, alla födelsedagar vi ska fira, alla middagar vi ska ordna. Det finns ju även i dag. Att man ska göra det där och det där. Kraven på en lyckad fasad, ett slags show off, säger Jonas Karlsson.
- Man förväntas upprätthålla en gemensam ståndpunkt, ha en enad front.
Avgörande scen
Erland Josephson talar om Johan som en briljant roll. Ingmar Bergman skrev dramat direkt för honom och Liv Ullmann. De hade just avslutat inspelningarna av "Viskningar och rop" som handlar om en kvinna som dör, ensam och fri, vilket utlöser ångest hos hennes efterlevande systrar, båda olyckligt gifta.
- I en scen tittade jag och Liv Ullmann på oss själva i en spegel. Sven Nykvist var där med kameran och då kände jag att det var jättekul. Kameran blev ett levande väsen. Ingmar sa "jag ska skriva en serie för er", berättar Erland Josephson.
- Jag minns den där bilden, jag står bakom henne och petar på något halsband. Den förändrade mitt liv som skådespelare. Innan dess hade jag tyckt att det var knepigt att filma, men efter det var kameran inte längre ett tekniskt hjälpmedel, den var en motspelare.
Medan Jonas Karlsson kan se dramat lite utifrån återkommer Erland Josephson till de lust- och lekfyllda inspelningsveckorna på Fårö. Han och Liv Ullmann tävlade om kamerans uppmärksamhet samtidigt som Ingmar Bergman, som inte längre levde med Liv Ullmann privat, kunde bli missbelåten om de tog sig friheter bakom hans rygg.
- Det var så mycket känslor i det där. Jag hade aldrig slagit en kvinna, jag var väldigt nervös för den scenen och undrade hur fan det skulle gå. Men så skulle vi göra det där slagsmålet, Sven Nykvist gick runt med kameran, vi började damma på varandra och det var ju roligt. Serien innehåller mycket sådant som man varit med om, men ändå inte.
Barnen fick inte vara med
Barnen då? De självupptagna föräldrarna talar om dem ibland, men aldrig någonsin som en anledning till att inte skiljas.
- De ströks, säger Erland Josephson kvickt.
Men inte heller när han tänker efter kan han minnas att de ens diskuterade barnen som en anledning till att hålla ihop ett äktenskap.
Jonas Karlsson ser en poäng med deras frånvaro.
- Det handlar inte om barnen, det handlar om de här två. Och de är väldigt självupptagna, men jag måste också säga att det är den här egoismen som för dem framåt. De vågar ta sig själva och sina känslor på allvar, och då blir de själva som barn, de gör vad de känner för. Kanske har de blivit vuxna för snabbt, i alla fall i det här förhållandet.