– Snart kommer vi att drabba er. Det ska bli kul, säger en energifylld Py Bäckman på telefon från Stockholm där duon precis har haft releaseparty för skivan ”Vi är bara människor”.
Janne Bark skulle vikariera som gitarrist hos Py Bäckman för en spelning, men blev kvar. De trivdes bra ihop och så småningom började de skriva låtar. Det som hörs på albumet är mestadels hennes ord och hans melodier.
Mycket om döden
Py Bäckman skriver låtar hela tiden. Hon vill hålla igång det och säger att det många gånger sker i övningssyfte. Hon har dessutom lätt för att avskärma sig från omvärlden när så behövs. Att vänta på gudomlig inspiration är ingenting för henne.
– Jag sätter mig ner och så kommer någonting.
Inför samarbetet gick hon igenom sådant som hon trodde skulle passa.
– Det är ganska mycket om döden, men jag tog de texter som det inte var så himla mycket död i. Döden finns ändå (skratt).
Hon menar att det inte alltid är bra att den som skriver en melodi känner till textens ursprung. ”Den nya våren” var en text hon hade skrivit inför begravningen för en vän som dog efter ett mödosamt liv, bara 40 år gammal. Det berättade hon dock inte för Janne Bark. När han presenterade resultatet var det en poplåt.
– Det blev en skitbra låt av den, en jublande stämning som passade texten. Det skulle ha blivit en mollaktig, långsam låt. Då hade det blivit för mycket.
Hon är nöjd med resultatet och redan nu pratas det om en uppföljare.
– Det blir alltid lite annorlunda mot hur man har tänkt det. Man börjar i en ände och så växer det fram någonting. Det var julafton varje dag när vi höll på i studion. När jag hade varit på ett annat ställe och kom tillbaka var det ”wow, vilka balla gitarrer”.
Tröstat sig själv
Hon märker själv att existentiella frågor är ständigt återkommande i hennes texter.
– Jag vill förmedla hopp och något slags lugn. Om man har förlorat någon anhörig eller om det går illa för en människa … Ta det lugnt, det går att få det att bli bättre. Om jag ska uttrycka mig banalt.
Det känns som om det är strömningar som går igen i låtar som ”Långt härifrån” och ”Stad i ljus”.
– Jag tror det faktiskt. Många gånger har jag skrivit en text för att trösta mig själv. Jag har en dotter och barnbarn. Alla andra anhöriga har dött. Under sådana perioder har det varit bra att skriva vad jag har känt, men jag vill ändå förmedla hopp, även till mig själv.
Vid sidan av hoppet finns även en närhet till naturen i dina texter.
– Ja. Det måste jag väl säga. Jag är uppvuxen i Hälsingland och har tillbringat många dagar i skogen med mamma. Vi plockade bär, svamp, hade kaffe med oss och gick och strövade. Att ha nära till naturen har betytt mycket för mig, säger artisten som bor i ett ”Pomperipossa-hus” från 1907 ute i skärgården.
Debut hos Hyland
Redan 1957, som nioåring, medverkade hon i Hyland-programmet ”Stora famnen”. Hon hamnade på löpsedlarna för att hon var liten och sjöng klassisk musik.
Py Bäckman var enda barnet och växte upp med sin mamma och sina morföräldrar i en miljö som var konstnärlig och ifrågasättande. Kultur bejakades. Det målades, skrevs dikter och berättelser. Det förvånar inte att Py Bäckman blev låtskrivare och artist.
Med Dan Hylander och Raj Montana band upplevde hon en storhetstid i början av 80-talet. De var en riksangelägenhet, bland landets absoluta toppartister, men hos vissa fick hon en ofrivillig stämpel under den eran.
– Raj Montana Band var betraktade som något slags proggband. Jag var inte alls progg. Jag tyckte att det var töntigt. Inte allt, men det mesta.
Du har troligtvis hört mer av Py Bäckman än vad du själv anar. Nordmans låtar, däribland brottarhiten ”Vandraren”, är ett exempel. När du hör Helen Sjöholm utbrista att hon vill känna att hon lever i ”Gabriellas sång” eller när Malena Ernman sjunger in julen i ”Koppången” är Py Bäckmans ord på deras läppar. Och så har vi ”Stad i ljus”, låten som blev hennes biljett in i de större sammanhangen som låtskrivare. ”Schlagervinnare” hade hon skrivit på kassetten som anonymt hängdes i en påse på skivbolagsdirektören Billy Butts dörr. Så blev det också. Med Tommy Körberg i stället för tilltänkte Jan Malmsjö.
– Låten har ju gått och blivit psalm. Det är den enda sång bland alla schlagerlåtar som gått vidare till psalmboken, så det är en bedrift.
Py Bäckman trivs med andningspauserna från artisteriet, att bara få vara hemma och skriva. Flera gånger har hon fått stå vid sidan och se sina låtar få ett eget liv och nå framgång.
– Så var det med Nordman. Det är fortfarande många som tror att det är Håkan (Hemlin, sångare) som skriver låtarna. Det är många som tror att jag har lagt av för länge sedan, fastän jag har skördat mina största framgångar.
Ingen granskog
Charmen med musik är att det finns så många sorter, resonerar hon. Då känns det självklart att hon visat sig i en rad skepnader under ett liv i musikens tjänst.
– Det är för att roa mig själv. Det finns folk som hade en hit för 30 år sedan och sjunger den hela tiden.
– Det vore som att alltid måla en tavla med samma motiv. ”Nu ska jag rita en gran” och sedan nästa dag: ”nu ska jag rita en gran”. Det går ju inte. 20 år senare är det jävligt mycket granar (gapskratt).