När sunt blev sjukt

Karin Johannisson är professorn i idéhistoria som skriver om hur människor faktiskt känner. I sin nya bok om melankoli gör hon en upplyftande exposé över svårmod och nedstämdhet genom historien.

Foto:

Stockholm2009-04-08 06:00
- Jag är övertygad om att framtiden kommer att titta på sekelskiftet 2000 och fråga, vad var det som hände? Hur kom det sig att alla vi som hade så mycket pengar, fritid, frihet och välfärd drabbades av denna epidemiska ohälsa?
I skarpt aprilljus ställer Karin Johannisson retoriska frågor om vår samtid. Drygt 30 procent av västvärldens befolkning påstås lida av depressioner och hon ser självklara forskningsfält för framtida vetenskapskollegor. Själv tror hon att förklaringarna ligger i samspelet mellan samhället och individen.
Plaths vrede
I sin bok går hon bakåt i tiden och berättar hur melankolin tagit sig olika och likartade uttryck. Även om hon synar samtiden är "Melankoliska rum" framför allt en historisk resa med anhalter som Strindbergs omtumlande ankomst till Paris, Prousts ömtålighet och Sylvia Plaths vrede.
Karin Johannisson har läst journaler, dagböcker, brev och skönlitteratur. Under 1600-talet kännetecknades melankolin av starka utlevande känslor som skräck, förtvivlan och stor hunger.
Hos den unge sociologen Max Weber hittar hon redan i slutet av 1800-talet ett tillstånd som i dag skulle beskrivas som utbrändhet. I flera år var han oförmögen att föreläsa; under sömnlösa nätter tröstade han sig med ost.
Vargkvinnan
Till och med den revolterande vargkvinnan finns med i spektrumet av melankoliska tillstånd (skildrad i Inger Edelfeldts "Kamalas bok") samtidigt som hon funderar över i vilken uträckning dagens depressioner kan betraktas som "medikaliserad melankoli".
Är det möjligt att samma känslor av bottenlöst svårmod, som runt förra sekelskiftet eller ännu tidigare, betraktades som fullt tillåtna, ja manligt högtstående och kreativa, i dag i stället förs över till en medicinsk diagnos, till en starkt kvinnodominerad sjukdom?
- Det är just det som är risken. Att mycket av det som uppfattats som normalt plötsligt definieras som som en avvikelse eller sjukdom, säger Karin Johannisson.
Vi möts i ett anonymt sammanträdesrum i Stockholm. Karin Johannisson, för dagen tillrest från Uppsala, är en av våra högst ansedda forskare inom humaniora och medlem i Statens medicinsk-etiska råd, där vård i livets slutskede just nu är den stora frågan.
Gränstillstånden
Under intervjun är hon noga med att framhålla att hennes bok, "Melankoliska rum" inte handlar om alla de kliniskt deprimerade och bipolära som självklart behöver och blir hjälpta av medicinsk vård och psykofarmaka.
- Det jag är ute efter är gränstillstånden, de glidande zonerna, att allt fler tillstånd får diagnostiska namn i dag.
I två decennier har hon studerat och skrivit om bland annat kvinnodiagnoser. Med "Den mörka kontinenten" nådde hon den stora publiken och blev Augustnominerad. Där visade hon hur sekelskiftets kvinnor som inte uppfyllde förväntningarna på den rätta kvinnligheten fick i dag avfärdade diagnoser som nymfomani, neurasteni (nervklenhet) eller kloros (anemiskt tillstånd).
I mångt handlade det om diagnosernas tyranni.
- Hur diagnoser kan bli maktinstrument kan man exemplifiera på många sätt. Det är värt att reflektera kring.
Längtan efter diagnos
I dag finns också ett sug, en längtan efter att få just en diagnos, konstaterar Karin Johannisson. Sjukdom är kanske den enda socialt accepterade formen av avvikelse, den som är sjuk får både empati och bekräftelse.
- Det innebär i sin tur att man överlåter både förklaringen och hanteringen av det man känner till experter och till medicinen. Samtidigt fråntar man sig själv ansvaret och möjligheterna, kanske finns någonting som är positivt i de mörka känslorna.
Ordet depression betyder "nedtryckt" på latin. Ett samhälle som tillhandahåller en sjukdomsdiagnos till dem som inte har fullgod prestationskraft, förtjänar att ifrågasättas, menar Johannisson.
- Man måste ta ansvar för att vi skapat arbetsplatser och arbetsstrukturer som inte rymmer andra än de högpresterande.
En ny berättelse
Framtiden då? I sin bok hänvisar hon till sociologen Emile Durkheims term "anomi", som står för ett tillstånd av vilsenhet och förvirring i ett samhälle utan sammanhållande normer, också det en förklaring till depression.
Vad som behövs, enligt Karin Johannisson, är en ny "berättelse", det vill säga en ny upplevelse av mening och sammanhang likt det religionen eller folkhemmet en gång stod för.
- Jag tycker ibland att man har en moralisk plikt att vara optimistisk. Och jag kan tänka mig att klimatfrågan blir en ny sådan berättelse. Den tvingar oss att ta ställning och stanna upp, att protestera.
- Det pågår motståndsrörelser och så har det alltid sett ut. Till slut kommer det en sund reaktion.
FAKTA Karin Johannisson
Född: 1944.
Bor: I Uppsala.
Sysselsättning: Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Böcker: "Den mörka kontinenten" (1994), "Kroppens tunna skal" (1997), "Nostalgia" (2001), "Tecknen" (2004) och den helt nya "Melankoliska rum".
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!