Beethoven, Mahler och Brahms som i dag är stora favoriter, kom tidigt till den unge Janne via de yrkesmusicerade föräldrarna, men det var när han hörde ”Heartbreak hotel” med Elvis Presley på radio 1957 som allt förändrades. Han har jämfört det med en frälsningsupplevelse eller initiationsrit, ja kort och gott är detta det viktigaste ögonblicket i hans liv. Pappan bytte kanal på grund av ”oväsendet”, men skadan var redan skedd.
– Jag tänkte ”kan man spela musik så här”. Elvis var fantastisk och det tycker jag än i dag. Jag lyssnar fortfarande på de första skivorna.
Kreativt hos Abba
Han byggde sin första gitarr själv, i slöjden. Via popband som Sleepstones var han inne på en passionerad musikerbana. Janne Schaffer har spelat in ungefär 5 000 låtar på skiva. Det viktigaste på ett personligt plan har varit de egna skivorna och hans samarbeten med Björn J:son Lindh. Men hos den breda allmänheten torde väl samarbetena med Ted Gärdestad och Abba smälla högst. Visst rabalder har det blivit när han berättat för främlingar att, jo, han medverkar på ungefär hälften av alla låtar som Abba spelade in.
Han jämför sin roll med reklambranschens ”kreatör”. Han var både notkunnig och hade förmågan att komma upp med egna idéer. Under tidiga Abba-år kunde han få frågan om han hade några idéer till de musikaliska arrangemangen och de bejakades ofta i studion.
– Så var det i början, på de två, kanske tre första plattorna.
Ja, fram till lp:n ”Arrival” (1976) kändes det som om ni experimenterade er fram.
– Ja, så kan man säga. Men efter ett tag, med ”Voulez Vous”, ”I Have a Dream” och de låtarna, då var allting klart liksom. Det var alltid Benny som valde ut och bestämde att ”det där kan vi spara”. Väldigt många hits på den tiden, inte bara Abbas, skapades i studion. Det var inte många arrangemang som fanns skrivna.
Det verkar som om de tidiga skivorna har en särskild plats hos dig?
– Ja, det var ju väldigt roligt. Det var kul att se låtarna växa fram, att vara del av en kreativ process trots att man inte visste vilken låt det var man spelade på, för det fanns ju inga texter, ingen sång. Allt gjordes ju bara med bakgrunder. Det var ingen som visste hur låten skulle bli när den var klar (skratt).
– Första och andra plattan finns det mycket gitarrgrejer på. I ”My Mama Said” finns det faktiskt ett litet gitarrsolo.
I studion jobbade Janne Schaffer mycket med Abba. På turné fick andra ta över.
– Jag hade fullt upp med mitt eget. 1974 fick jag frågan om att hänga med Abba till USA, men då hade jag precis varit där och spelat med en annan artist och min son var bara ett år.
Finns det någon låt av Abba där du redan i studion tänkte att ni var någonting på spåret?
– ”Waterloo” var ju en sådan. Den var väldigt svängig. De ringde runt och frågade ”vilken tycker du vi ska välja”. ”Waterloo den tror jag stenhårt på”, sa jag. ”Tävla med den”.
I februari åker han på turné i Tyskland med en Abba-show och får bland annat spela för 10 000 personer i Frankfurt.
– I Tyskland är det så stort att det är sanslöst.
– Abbas musik är fantastisk. Jag är oerhört stolt att jag fick vara med på det här. Det är en av de största musikexporter som funnits. Vi har fått Roxette och sådant, men det är ingenting som slår Abba.
Trasigt på slutet
Samarbetet med Ted Gärdestad (1956-1997) är han också stolt över. På Gärdestads första platta är det i princip Abba som spelar.
– Vi blev ett slags team. Det var annorlunda än Abba men jag tror de lärde av varandra.
Var ligger det geniala i Ted Gärdestads musik?
– Att text och musik sitter ihop så bra. Hans ljusa tenorstämma är oskuldsfull och det är vackra låttexter, säger Schaffer som räknar Ted Gärdestad som en av de största artisterna i svensk vistradition.
Janne Schaffer producerade Gärdestads comebackskiva från 1994, men trots fint budskap i låtar som ”Ge en sol” och ”För kärlekens skull” var det en turbulent tillblivelse. Artisten led av psykisk ohälsa och hörde röster. Schaffers saknad är påtaglig.
– Det var en ganska trasig själ på slutet. Jag försökte få honom att samla ihop sig. Det var svårt. Från början var han en fantastiskt glad ung kille, full av energi. Vi umgicks privat, gick ut på krogen och satt och snackade och käkade.
Kultstatus
Electric Banana Band, där Janne Schaffer tar plats som zebran bredvid Lasse Åbergs och Klasse Möllbergs figurer, var först en kul grej i tv-serien ”Trazan & Banarne”, men på senare år har de blivit en riktig publikmagnet. Härom året spelade de för 30 000 personer på Sweden Rock Festival. Nattklubbar och studentgig fungerar också bra.
– Vi har fått kultstatus. Det är otroligt. Jag vet att folk brukar ladda upp med låtarna på förfest och det ska tydligen funka väldigt bra.
Vill inte imitera
I maj ger Electric Banana Band ut en bok, egna showen ”Janne Schaffer music story” kommer att leva vidare och redan på alla hjärtans dag visar SVT den hyllningsgala i Berwaldhallen som Janne Schaffer anordnade till vännen och kollegan Björn J:son Lindhs minne i höstas. Kort sagt, mannen med den berömda tungan och den röda Larrivée-gitarren – som på turné har ersatt hans tidiga dyrgripar från Fender och Gibson – håller sig ständigt aktuell.
Vare sig det gäller intervjuer eller fjolårets självbiografi låter gitarrhjälten från Stockholmsförorten Blackeberg väldigt road i sitt berättande.
– Jag tycker att musik är så jäkla kul, konstaterar han och håller med.
Janne Schaffer är fortfarande nyfiken på ny musik och han får förfrågningar av allt från rappare till körer om samarbeten.
– Då tror de ”du vill väl aldrig lira med oss”, men det är jättekul att spela med körer. Folk frågar hela tiden.
Han sätter dock en gräns för sina engagemang.
–Jag spelar bara det jag har skrivit själv eller varit med och spelat in. Någon skulle göra en hyllning till Dire Straits, men jag är inte intresserad av att imitera andra. Det hoppar jag.
Samtidigt verkar du anspråkslös med dina sammanhang. Jag såg dig ute i skogen vid Bröstfallet för ett par år sedan.
– Det är alldeles för lite fantasi, så Bröstfallet var otroligt roligt. Vissa gig glömmer man, men Bröstfallet kommer jag att minnas hela livet.
Måste vara på topp
På söndag är han tillbaka i Piteå igen. Det blir allt från Abba och Ted Gärdestad till Björn J:son Lindh och Bach på programmet när han gör konsert på Acusticum tillsammans med organisten Markus Wargh.
– Att få spela med en så fantastisk organist är inspirerande. Man måste vara verkligen vara på topp. Jag har övat i en vecka för att kunna möta honom. Man måste vara närvarande till 110 procent. Han skapar i stunden.
De kände inte varandra innan de började arbeta tillsammans.
– Han mejlade och frågade om vi inte kunde lira ihop. Då ringer man upp och pratar och hör ungefär hur tankarna går. Han verkade öppen åt alla håll och det är han.
– Vi är verkligen laddade, Markus och jag.
Att han har spelat med så väl Zarah Leander som Bob Marley i en, tja, svettig karriär ser han inte som så ”himla märkvärdigt”. Janne Schaffer säger själv att han haft tur med sina sammanhang och gång på gång att han känner stor tacksamhet.
Inte så många
Flera gånger omnämns unga musiker som imponerar på honom. Han ser en musikerflora som vuxit enormt sedan han själv etablerade sig.
– På den tiden var det inte så många som höll på. Det var kul att vara med i början av någonting. Elgitarrens spelteknik och material har utvecklats enormt. Det är fantastiskt vad det har gått framåt.