PT når honom i Stockholm där han bor sedan 20-årsåldern och i dag arbetar med fastighetsfrågor på Södersjukhuset (”Det är där stålarna kommer in. Inte fan är det på musiken.”)
.
Niklas Johansson har hållit på med musik sedan uppväxtåren, mest som trummis. I Piteå hördes han bland annat i metalbandet Morgh och popbandet Can o Beans. I dag huserar han i Stockholmsbaserade countryrockbandet The Four Horsemen. Han har alltid känt att det bott mycket melodier inom honom. För 12 år sedan köpte han ett piano och började nöta.
– Jag började skriva låtar och arrangemang, men jag har gått ”under radarn”. Jag kände när jag fyllde 40 att "ska det bli en skiva får det bli nu".
.
Pianot har särställning och melodierna står i centrum när han komponerar. Låtarna broderas sedan ut med syntar, trummaskiner, blås, vibrafon och annat. Niklas Johansson pratar om ett retromodernt sound.
– När jag gjort låtarna har jag hämtat mycket inspiration från mitt ursprung i Norrbotten, om än associationerna blir friare när det är instrumentalt.
”So long Altersbruk” är ett exempel.
– Jag skrev den efter en sommar i Alter. Jag tyckte att jag hade någonting glatt och somrigt där, men också känslan att hösten stod på glänt. Alla mina låtar är på det sättet. De tar oftast inte en självklar väg. De kringlar, slingrar och värker sig fram genom dur och moll. Lite så tänker jag på Norrbotten. Det är så otroligt fint och storslaget, med sommarens överflöd av ljus och vinterns brist på det. Och det melankoliska finns alltid runt hörnet.
.
Skivan har örat mot hans uppväxt. Med värme i rösten minns Niklas Johansson ungdomstidens musikdrömmar och hur mycket tid han tillbringade i replokalen i Tullnäs.
– Vad fint det var. Vad vi brann för musiken! Det är där det melankoliska och nostalgiska kommer in, när man tänker på den tiden. Någonstans tror jag att jag har översatt det i melodierna.
Låten ”E4:an två mil” syftar på sträckan mellan Norrfjärden och Piteå.
– Jag skrev den utifrån minnet när man tog bussen in till stan när jag växte upp. Det finns ett driv i låten som påminner om den tiden. Rosvik låg typ nio kilometer bort, ändå var det som en annan värld. Allt var så separerat och stort.
.
På skivan finns också en cover på instrumentalklassikern ”Bo Eves psalm”.
– Det är något så oerhört svenskt över den. Ett av mina starkaste musikaliska minnen från barndomen är när jag hörde den på köksradion i sjuårs-åldern. Jag bara försvann i melodin. Det finns någonting molligt i den och någonting i ackorden som vänder på steken.
Inspiration till sina egna alster hittar Niklas Johansson i filmmusik och svensk vistradition. Han gillar Norrlåtar och visst har pianofantomen Jan Johansson en plats i hans hjärta.
– Folk tycker att det låter lite som honom. Där finns också lite av John Carpenters egen filmmusik där. Om de två fick ett barn ihop skulle det heta Folke Nikanor (skratt).
Ja, hur är det med ditt artistnamn?
– Niklas Johansson är väl bra, men det har inte samma artistiska kvalitéer som Folke Nikanor. Folke är mitt andranamn efter morfar. Sedan hade vi en storbonde i släkten som hette Nikanor. Han behövde aldrig sova. Han arbetade på fälten om kvällar och nätter. Det passade bra för mig. Det är lite som jag har jobbat. Jag har två småbarn och heltidsjobb. Då är det inte helt lätt att få ihop en skiva.
.
Vad som händer på andra sidan skivsläppet vet han inte.
– En dröm är att få göra musik som är riktad mot rörlig bild, mot tv eller film. Det vore det absolut bästa utfallet.
”Bottenviken” släpps både digitalt och på 180 grams vinyl-lp. Han ser det som ”världens lyx” och säger att han känner sig tacksam.
– Vinylen blir en fysisk grej att alltid ha kvar. Kanske kan ungarna plocka fram den om 20 år. ”Gjorde farsan det här?” (skratt).